Mådde verkligen inte bra igår. Tryckte ner gråten hela dagen fram till det att jag kom ut bland folk. Kändes som jag inte hade någon kraft att hålla emot längre. Så när jag väntade på bussen började tårarna smyga sig fram. Det tog ett par minuter men sen fick jag allt under kontroll igen.

Lyckades hålla igen gråtet tills dottern hade somnat. Då brast det igen. Efter fyrtio minuter orkade jag inte vara själv längre, så jag ringde efter honom.

Det var helt fantastiskt...för jag var verkligen nere och hade ångest. Hade svårt för att andas och var illamående. Men efter en halvtimme han varit här försvann det. Vi mös, pratade och bara var. Jag älskar att bara vara med honom.

Han gör mig så glad. Det är otroligt. Hoppas denna dagen blir bättre.