Det som gör mig som jag är. Det är att jag verkligen känner allting. Allt från den exakta känslan av att sätta på sig ett par nytvättade urgamla strumpor, till att känna medlidande djupt för en annan och samtidigt vara tacksam för mitt eget utan att känna skuld.

Alla dessa känslor bildar mig. Det gör att jag kan känna igen så mycket i andra människor för våra känslor är likadana. De uppstår i olika former och tider beroende på våra andra olikheter. Men när de inträffar kännar vi likadant. Vi är eniga. Våra känslor avspeglar samma själv. Jag ser det där. Åt oss alla, åt mig och åt dig. Kraften går starkare men börjar tappa lågan nu.

Igår pratade jag ut om mycket få saker - men viktiga för själen. Idag känner jag mig renad. Försök tänka dig hur den känslan är för en troende person som samtalar med sin kraft - sin Gud. Och föreställ dig då hur den reningen från kraften skulle kunna få dig att känna dig.

May the force be with you!
Kärlek

Idag träffade jag en vän från förr. Gymnasiet, livet direkt efter och egentligen fram till för några år sen. Vi var väldigt nära och många trodde vi var systrar. Idag insåg jag hur mycket jag gillar henne och att jag måste sluta skydda mig själv genom att tro att vi inte längre är nära.

Det kändes i alla fall ljuvligt. (måste använda detta ord oftare, idag sa dottern om vädret "det är ljuvligt." Hur kan hon känna till det ordet?)

Mamma fyllde år igår. Det var även första gången hon fick träffa killens mor. Hela kvällen gick dock superbt. Vi möttes utanför ett steakhouse och åt en extremt god middag. Vi satt kvar för länge och pratade och diskuterade olika saker. Till och med killen hade det trevligt och när vi promenerade därifrån slängde han ur sig "Fan, vad tiden gick fort." Det känns som ett toppen-betyg och jag hade inte kunnat vara gladare.

Killens mamma bjöd dessutom på hela middagen i min mammas ära, eftersom hon fyllde år. Mamma tackade och tog emot alldeles för snabbt enligt mig, men det fick vara mellan de två. Jag är bara glad jag slapp ta notan. =)

Jag har tagit många stora steg nu. Det känns som det hela är på väg åt rätt håll, som att bollen är i rullning. Det bästa är att ingen rädsla känns vid av mig. Det är ovant. Men som alltid annars så känns det så bra när dåligt dåligt slutat.

Men samtidigt känns det som jag har en del beslut att ta. Det finns faktorer i mitt liv just nu som orsakar dåligt mående för mig. Faktorer som jag länge försökt bortse från och hitta andra namn för. Men igår insåg jag att i ett svårt läge valde jag bort en faktor över en annan. I rent och klart språk hade det här låtit förjävligt för det handlar om personer och jag ogillar att välja mellan individer, speciellt då desse är involverade kring mitt liv.

Samtidigt klarar jag inte av att fortsätta på det här sättet. Allting känns ständigt som på givakt. Men för första gången ska jag inte eliminera en faktor i mitt liv för att det inte fungerar som jag vill. Utan jag ska hitta en annan funktion för det och njuta av den på det sätt som passar mig.

Klyddigt, klyddigt...men ack så sant.
Fast jag trodde aldrig det här om mig själv.

Det här är ball:
Jag älskar dig som ett tjockt barn... älskar kakor.
Varje gång killen säger så skrattar jag. =) Jag tycker det är så sött.

Vi firade honom med middag hemma hos honom. Det var en tio pers där. Maten var god och givetvis sällskapet också. Sen har jag haft besök från Stockholm och varit ute, solat och spelat en del. Så jag har helt enkelt inte orkat skriva något då tid funnits.

Men jag har insett att jag förlorat en del slag mot "Fatty" på sistone men att jag ändå gått förbi dem som om inget hänt. Och det kan man tro är bra, men egentligen handlar det om att förbise, förtränga och sopa skit under mattan. Vilket i sin tur gör att det sparas och släpps ut den gången jag inte har kraft kvar till att förtränga. Så jag måste ändra om lite.

Fast allt har varit underbart på sistone. Min dotter är underbar och ger mig fin respons på allt vi gör. Vi samtalar mycket och det har varit ett av mina stora mål. Att hon inte ska bli ett hyperaktivt barn som bara springer runt och inte kan sysselsätta sig själv. Men hon kan uppehålla sig själv med lek om det behövs och hon kan även samtala kring olika saker, vettiga och påhittade saker. Jag är så stolt. =)

För övrigt har jag varit kär i killen i ett år. Varje dag har jag tänkt på honom. Blivit pirrig i magen och mina ögon har glittrat när jag sett honom. Jag har aldrig varit med om nåt liknande. En äldre man i slutet av 50 års åldern sa på killens middag "Förälskelsen lägger sig någon gång kring efter ett halvår." Och då sa jag att det inte varit så för mig nu. Han såg skeptisk ut och då sa killens mamma "Det stämmer förmodligen, för första gången jag såg Eldsjäl glittrade hennes ögon så fort hon tittade på pojken med Guldhåret."

1. Pinsamt att hon såg det.
2. Jag är sååå käääääär.

Känner mig jättefjantig. Men det är underbart. Underbart uuuuunderbart.
Imorgon ska vi dessutom ut och äta, vi två och våra mödrar.

Det blev en check. En hemmagjord en i Photoshop...som jag inte kan visa då mitt riktiga namn står med på den. Men den är enkel och fin. Den är märkt med över fyra timmars massage, om jag inte minns helt fel. Den blev utskriven på ett turkost papper och är A4 stort. Den hamnade i ett blått hemmagjort kuvert med ett rim på som lyder följande:

Måste säga att i annat fall då annan kille skulle ha tillgivit mig dessa två smeknamn hade jag skämts och tyckt det varit pinsamt. Men eftersom jag nu är head over heels och har utelämnat mitt hjärta till honom 100% så blir jag småfnittrig och lite röd om kinderna då han uttalar något av dessa namn. Kärleken gör mig fin.

Det har varit många underbara dagar nu mellan resan till norr och återgången till skolan. Men jag har haft två inslag av nedgångar. Ena dagen vaknade jag på helt fel sida. Inte den sidan som gör en lättirriterad eller bitsk. Utan den sidan som gör en sårbar och lättgråten. Så jag grät. Blev sårad och inåtvänd. Allting för ingenting. Det borde för övrigt bli det nya uttrycket istället för one for all, all for one... allting för ingenting. Makes good sense för oss som inte tänker så logiskt utan har utvecklat en egen logik. Men jag slutade båda dagarna med gott mående och som vinnare i matchen mot "Fatty".

Det var väl egentligen allt jag hade att säga om dessa dagarna. Finns en massa fint att säga om killen och mig. Men jag har kommit till en gräns, tror jag, då jag inte orkar dela med mig av det fina mellan oss. För det känns som ingen ändå riktigt förstår. Man måste vara en del av det för att förstå, helt enkelt.

Och skolan...vi ska göra ett litet grupparbete...fick ett tema. Jag hamnade i en grupp med tre personer jag inte ville vara med. Jag ogillar inte någon av dem, men ingen av dem har humor eller ens är i närheten av att vilja arbeta som jag. Så jag ändrade grupp och hoppade in bland ett gäng andra. Hoppas nu det funkar bra och att de andra i gruppen inte förstod det uppenbara...att jag lämnade dem för de rakt igenom är urtråkiga och icke kreativa i plugget. Men dock väldigt fina personer som man lätt kan föra bra diskussioner med. Men det kan man med de flesta. Ungefär som att ha trevligt...det går med de flesta. De flesta är snälla. Bla bla bla...boring!

Out!

När jag grät för att han drack dagarna ut...
Då jag skrek av frustration över att vi inte kom någonstans...
Eller de gånger då jag sörjde mitt liv i förväg för att det aldrig skulle bli som jag ville...

...var jag totalt omedveten om att jag en dag skulle bli denna starka tjej som lämnat det livet och byggt upp ett nytt.
Ett liv där jag dagligen känner mig älskad.
Ett liv där jag alltid kan ge det jag anser vara viktigast till min dotter.
Ett liv som jag har valt och som jag lever på mina villkor.

idag sa en vän till mig: Du är likgiltighetens totala motsats - Du är passion.
Passionen får mig att ständigt klättra uppåt!

Jag är hemma nu. Var lite nervös när jag insåg att tåget befann sig i närheten av där jag bor igår kväll. För plötsligt började jag tänka att killen säkert glömt bort hur jag ser ut och sen när han ser mig på centralstationen kommer han bli äcklad och inte förstå varför vi är tillsammans. Sen började jag skratta åt mina patetiska försök till tankar och insåg att jag faktiskt inte tycker att jag är ful. Jag tycker att jag är vacker och har en fin personlighet. Dessutom får jag de flesta runt mig att må bra. Jag är rolig och är väldigt intellektuell. Då var det plötsligt inte så enkelt att tvivla på att han finner mig attraktiv.

Men sen är jag ju faktiskt tjock. Men det spelar inte så stor roll. För det kommer jag inte vara för evigt. Och jag är tacksam över att felet med mig är fixbart.

Men vi sågs på perrongen till tåget och kramades, pussades och jag kunde inte sluta le eller titta på honom. Sen åkte vi till hans kompis pizzeria/pub och åt väldigt god pasta. Sen spenderades hela natten med att kramas, pussas, kyssas och andra barnförbjudna aktiviteter.

Fan vad jag hade saknat honom. Men fan vad det var värt det! Att få umgås med vännen var som att bli påmind om vem man egentligen är. Att få prata och få respons. Att få skratta. Allt var perfekt, trots att vi inte lämnade hennes korridor mer än två ggr då jag basically var tvungen.

Och nu vet jag att vi inte ses på ett tag, men det känns som min energinivå är åter fylld med kraft.

---

Det enda jag är lite konfunderad över är att...
Jag kom hem till en lägenhet som var nydammsugad och nydammad.
Persiennerna i sovrummet var även dammade.

Min pappa kan verkligen inte hålla sig från att städa när han är här.

Det är ju sjukt hur mitt humör kan skifta på ytan. På ytan har jag varit extremt nere senaste dagarna. Inte bara pga att jag varit sjuk, utan jag har även jagats av monsterna i huvet. Hon den där onda inuti mig har vunnit så mycket senaste tiden att man utan överdrift kan kalla mig en otroligt dålig slagskämpe.

Men sen försvann allt på ytan när killen kom på besök idag. Som om den där tomheten inuti mig som växte och växte började fyllas av hans närvaro. Men inuti mig mår jag fortfarande kasst. Det finns fortfarande de där sakerna som hänt som gör att jag är rädd.

Sen slog det mig även hur sjukt beroende jag är av honom och hans bekräftelse. Och jag hatar mig själv för det. För jag hatar folk som måste ha bekräftelse hela tiden. Så jag ska sluta vara så. Kan jag inte må bra utan hans bekräftelse, är jag inte ens värd att må bra. För fan. Sånt här gör mig arg. Varje gång jag blir sjuk, blir jag en person jag hatar. Jag vägrar vara den personen. Det finns andra som klär bättre i de kläderna, men jag blir bara ful i den klädnaden.

Nu ska jag bara vara bra! Fast med en massa äckligt snor o hosta.

Fan jag orkar inte vara själv nå mer. Jag pendlar mellan att vara apatisk, sova och att vara extremt ledsen. Det är iallafall så det varit idag.

Jag börjar inbilla mig att killen kommer tycka det är skönt att vi inte ses och glömma bort mig. Fy fan vad osäker jag är. Jag vill verkligen inte det ska vara så här precis innan jag ska åka iväg till vännen. Jag vill bli frisk och jag vill bli det nu.

Fan vad jag är beroende av honom. Jag är svag.

Jag älskar när han skrattar så att tårarna rinner och han måste kipa efter andan.
- Eller när vi argumenterar och han säger något som visar på att jag hade helt fel.

Jag blir fylld av glädje när jag ser honom leka med dottern...
- Eller de gånger då han försöker lära henne något som hon egentligen är för liten för att förstå.

Jag känner mig trygg när jag vaknar mitt i natten av att han kramar mig och jag känner hans andetag mot min axel.
- Eller då jag ligger med huvudet i hans knä och blundar medan jag lyssnar på hans röst, då han pratar.

Idag berättade mitt ex att han o hans tjej väntar barn. Det kändes efter en stund som att allting i universum är byggt för att i slutändan klaffa perfekt. Allt som sker har kanske sin mening och något på vägen till allting leder till något annat som ger oss något vi behöver.

Jag beblandar mig ingenting med deras beslut, har ingen åsikt om det är ett klokt val eller ej. Det enda jag bryr mig om är att dottern min ska få det bra i slutändan. Hon kommer bli glad så fort hennes pappa berättat att hon ska få en lillebror/syster.

Det här är en av de sakerna med mig som jag är stolt över. Jag är genuint glad för deras skull. Att de ska en dag på sjukhuset tillsammans se ett liv födas som de sedan kommer ha som gemensam glädjegrund i livet ihop. Den stunden av lycka är de värda, oavsett vem de har varit, vad de gjort eller hur de tänker. Lycka till till de båda.

Vi hade för första ggn ett fall att lösa i skolan. Vi satt med gruppen från o med morgonen och fick jobba på lösning. Det var inte enkelt att komma överens åtta personer, men det gick väl hyfsat till slut. Vi blev klara några timmar tidigare än deadline och killen kom för att möta upp mig. Vi åt lunch ihop på en hamburgerrestaurang, supergott. Han drack öl till lunchen, det gjorde de flesta på restaurangen. Jag ville också, men är fortfarande anti-öl efter kräksjuka på fyllan för nåt år sen.

Ikväll ska det ses på tv, pratas och drickas vin (för min del) och öl (för killen). Skön avkoppling efter en vecka som faktiskt känts väldigt lång för en gångs skull. Kanske är saknaden efter dottern som gjort det. Oron över ekonomin och det faktum att jag hade tenta, jobbat, varit på bio och bjudning. Det är mycket på en gång för mig som oftast bara hänger hemma eller i skolan.

---

Nu gällande skolan. Allt fungerar mycket bättre numera. Jag trivs bra i gruppen och börjar komma väldigt bra överens med några. Jag kan äntligen skämta och vara mig själv i skolan. Men samtidigt är det inte till överdrift, det är precis lagom. Fan vad svenskt det känns att säga så, men ibland är lagom alldeles perfekt.

---

Fick brev idag om att dottern fått dagisplats på ett dagis väldigt nära mig till hösten. Fick ångest direkt jag öppnade brevet och insåg vad det gällde. Detta har jag velat sen augusti och nu är det snart dags...och då tvivlar jag. Kommer det dagiset vara lika bra? Kommer hon trivas? Är det rättvist att byta när hon faktiskt trivs bra och det funkar med långa bussresor? Jag smsade hennes pappa och givetvis svarar han inte. Vi har några dagar på oss att tacka ja. Jag har ingen aning om hur vi ska göra. Tror inte ens hennes pappa kommer klara av att hålla tider med det avståndet som de får i så fall. Fan...det ska alltid vara ena viktiga beslutet efter den andra. Vad hände med att få det lugnt ett tag?

Killen kallade efter mig på msn igår. När jag kom till datorn ville han skicka något till mig som visade sig vara en powerpoint presentation. Han skrev att den "passade mig".

Jag tittade på den och började gråta halvvägs. Inte dåliga tårar, utan fina tårar.
Fan vad jag älskar honom... om jag hittar historien någon annanstans eller orkar skriva av hela från presentationen så ska jag göra det. För alla borde läsa den.

Igår var det våffeldagen och killen hade berättat förra veckan att hans mammas ena vän hade bjudit dit oss för våfflor. Jag trodde hela tiden att det skulle vara vi fyra, men när vi kom dit var där redan flera personer. Och fler dök upp.

Vi var väl en tolv personer och killen var yngst, förutom mig o honom befann sig en annan person där runt trettio. Alla andra var minst 50+. Men våfflorna var utomordentligt goda och sällskapet var underbart. Vi satt hela kvällen tillsammans och diskuterade skolans problem med ungdomar, motivation och diverse personer berättade om hur de på deras arbeten går tillväga.

Jag o killen skulle senare iväg på bio så vi var tvungna att lämna dem och det kändes så surt. För vi hade båda två väldigt trevligt. Så nu har jag bestämt att i fortsättningen när vi är bjudna på något sånt och han vet att det kommer bli en massa pensionärer och vi får han INTE låta mig boka något till senare på kvällen. =)

Kvällens bästa var ett skämt som en man som satt bredvid mig drog...
En man var hemma hos en vän och hans familj på bjudning. Plötsligt börjar alla skrika "jaaaaa jaaaaa tvååå år." ett par ggr och sedan blir de tysta. En stund senare skriker de återigen "Tvåååå åååååår, tvåå ååååår, JAAAAAA" Då frågar mannen vad det är de verkar fira. Då säger mannen i familjen "Titta det står från 3 år" och pekar på ett pussel. "Vi klarade det på två år."

Hahahahahaha...det var ungefär då jag valde att presentera mitt väldigt höga skratt för sällskapet.

Fan vad jag älskar att jag får vara med om dessa dagar med killen.

---

Vi såg Watchmen o den var inte bra...Men det var trevligt ändå.

På väg från tåget till skolan idag började en tjej från min klass, som jag aldrig förr utbytt ett ord med, prata med mig från ingenstans. Jag tror hon märkte min förvåning. Men jag blev också väldigt glad. Sen har det varit så hela dagen, folk har pratat med mig. En kille i klassen valde till o med att sätta sig med mig istället för några andra innan tentan började. Wow.

Jag kanske börjar komma ur min negativa dimma där jag avlägsnar mig alla andra i tron om att inte vara omtyckt.

Nu är tentan gjord. Det känns väldigt konstigt. Jag har inte känt så här inför de andra tentorna, mest förmodligen för att jag inte riktigt brytt mig om dem. Inte pluggat och heller inte förväntat mig något. Nu känner jag snarare att, trots för kort tid till effektivt pluggande, så finns det en chans till att jag klarar mig. Givetvis vill jag då ha klarat det.

Är helt slut i huvudet nu. Vill egentligen lägga mig ner o sova bort hela eftermiddagen. Men samtidigt behöver jag städa. Inte för att det är stökigt här, inte alls. Men dammigt. Behöver dammsugas o våttorkas. Den här veckan som jag lagt på att plugga har samtidigt lett till att jag inte låter disken bestå utan diskar frekvent, lagar mat och plockar undan hela tiden så det inte blir stökigt. Sängen har blivit bäddad och renbäddad oftare än vanligt och jag har mått bra. Om man bortser från mina osäkerhetskänslor och rädsla inför tentan. Så man kan väl påstå att ena strukturen för med sig rutiner i det mesta.

Får väl planera in en eftermiddag till städning...
Kanske orkar jag till o med bära upp saker till vinden. För att sedan ta en långdusch innan jag börjar med maten. Ska äta med killen så fort han slutat.

---

Idag när vi stod i solen och pratade tittade jag på honom och kände världens starkaste kärleksrus genom hela kroppen. Han är lika fin och till och med finare nu än då jag var nykär. Ibland vill jag bara slänga mig i hans armar o hamna på en öde ö där vi kan kramas och ägna oss åt att ha kul med varandra non-stop. Kärlek.