För några dagar sen var jag och vännen på vår gamla skola och hälsade på. Det var en spännande dag för mig. Jag var pirrig i magen. Såg fram emot att se människor, kompisen, lärarna, byggnaden, gräset, vägen dit...allt. När vi kom dit ville jag le konstant. Jag kände mig hemma samtidigt som jag inte kände igen mig alls och ville därifrån. Men det berodde inte på en obekväm känsla utan för att mycket verkade annorlunda än när vi gick där.

Men ändå var allt densamma. Plötsligt såg jag mig själv storma in i klassrummet försent på morgonarna med den andra vännen, såg mig stå med de andra i rökrutan, såg mig själv redovisa saker, såg mig skratta högt, ligga på soffan på andra våningen gråtandes över mitt dåvarande förhållande, såg mig hålla i möten, såg mig argumentera, såg mig själv känna en massa känslor. Känslor som fick mig påmind om mitt dåvarande liv.

Att påminnas om att hur jävligt saker och ting faktiskt än är så kommer jag att i framtiden bara minnas allt som en enda stor boll av lycka. En tid då jag utvecklades och gick över till något nytt i livet. Jag är övertygad om att jag kommer att titta tillbaka på nuet och känna att jag var underbar som gjorde allt så som jag gör det nu.

Jag är så tacksam för den tiden jag fick på den skolan. Alla vänner jag fick och all utveckling. Fan vad jag är sentimental.