Det som gör mig som jag är. Det är att jag verkligen känner allting. Allt från den exakta känslan av att sätta på sig ett par nytvättade urgamla strumpor, till att känna medlidande djupt för en annan och samtidigt vara tacksam för mitt eget utan att känna skuld.

Alla dessa känslor bildar mig. Det gör att jag kan känna igen så mycket i andra människor för våra känslor är likadana. De uppstår i olika former och tider beroende på våra andra olikheter. Men när de inträffar kännar vi likadant. Vi är eniga. Våra känslor avspeglar samma själv. Jag ser det där. Åt oss alla, åt mig och åt dig. Kraften går starkare men börjar tappa lågan nu.

Igår pratade jag ut om mycket få saker - men viktiga för själen. Idag känner jag mig renad. Försök tänka dig hur den känslan är för en troende person som samtalar med sin kraft - sin Gud. Och föreställ dig då hur den reningen från kraften skulle kunna få dig att känna dig.

May the force be with you!
Kärlek

Jag har tagit många stora steg nu. Det känns som det hela är på väg åt rätt håll, som att bollen är i rullning. Det bästa är att ingen rädsla känns vid av mig. Det är ovant. Men som alltid annars så känns det så bra när dåligt dåligt slutat.

Men samtidigt känns det som jag har en del beslut att ta. Det finns faktorer i mitt liv just nu som orsakar dåligt mående för mig. Faktorer som jag länge försökt bortse från och hitta andra namn för. Men igår insåg jag att i ett svårt läge valde jag bort en faktor över en annan. I rent och klart språk hade det här låtit förjävligt för det handlar om personer och jag ogillar att välja mellan individer, speciellt då desse är involverade kring mitt liv.

Samtidigt klarar jag inte av att fortsätta på det här sättet. Allting känns ständigt som på givakt. Men för första gången ska jag inte eliminera en faktor i mitt liv för att det inte fungerar som jag vill. Utan jag ska hitta en annan funktion för det och njuta av den på det sätt som passar mig.

Klyddigt, klyddigt...men ack så sant.
Fast jag trodde aldrig det här om mig själv.

Jag är hemma nu. Var lite nervös när jag insåg att tåget befann sig i närheten av där jag bor igår kväll. För plötsligt började jag tänka att killen säkert glömt bort hur jag ser ut och sen när han ser mig på centralstationen kommer han bli äcklad och inte förstå varför vi är tillsammans. Sen började jag skratta åt mina patetiska försök till tankar och insåg att jag faktiskt inte tycker att jag är ful. Jag tycker att jag är vacker och har en fin personlighet. Dessutom får jag de flesta runt mig att må bra. Jag är rolig och är väldigt intellektuell. Då var det plötsligt inte så enkelt att tvivla på att han finner mig attraktiv.

Men sen är jag ju faktiskt tjock. Men det spelar inte så stor roll. För det kommer jag inte vara för evigt. Och jag är tacksam över att felet med mig är fixbart.

Men vi sågs på perrongen till tåget och kramades, pussades och jag kunde inte sluta le eller titta på honom. Sen åkte vi till hans kompis pizzeria/pub och åt väldigt god pasta. Sen spenderades hela natten med att kramas, pussas, kyssas och andra barnförbjudna aktiviteter.

Fan vad jag hade saknat honom. Men fan vad det var värt det! Att få umgås med vännen var som att bli påmind om vem man egentligen är. Att få prata och få respons. Att få skratta. Allt var perfekt, trots att vi inte lämnade hennes korridor mer än två ggr då jag basically var tvungen.

Och nu vet jag att vi inte ses på ett tag, men det känns som min energinivå är åter fylld med kraft.

---

Det enda jag är lite konfunderad över är att...
Jag kom hem till en lägenhet som var nydammsugad och nydammad.
Persiennerna i sovrummet var även dammade.

Min pappa kan verkligen inte hålla sig från att städa när han är här.

Fan jag orkar inte vara själv nå mer. Jag pendlar mellan att vara apatisk, sova och att vara extremt ledsen. Det är iallafall så det varit idag.

Jag börjar inbilla mig att killen kommer tycka det är skönt att vi inte ses och glömma bort mig. Fy fan vad osäker jag är. Jag vill verkligen inte det ska vara så här precis innan jag ska åka iväg till vännen. Jag vill bli frisk och jag vill bli det nu.

Fan vad jag är beroende av honom. Jag är svag.

Jag älskar när han skrattar så att tårarna rinner och han måste kipa efter andan.
- Eller när vi argumenterar och han säger något som visar på att jag hade helt fel.

Jag blir fylld av glädje när jag ser honom leka med dottern...
- Eller de gånger då han försöker lära henne något som hon egentligen är för liten för att förstå.

Jag känner mig trygg när jag vaknar mitt i natten av att han kramar mig och jag känner hans andetag mot min axel.
- Eller då jag ligger med huvudet i hans knä och blundar medan jag lyssnar på hans röst, då han pratar.

Idag berättade mitt ex att han o hans tjej väntar barn. Det kändes efter en stund som att allting i universum är byggt för att i slutändan klaffa perfekt. Allt som sker har kanske sin mening och något på vägen till allting leder till något annat som ger oss något vi behöver.

Jag beblandar mig ingenting med deras beslut, har ingen åsikt om det är ett klokt val eller ej. Det enda jag bryr mig om är att dottern min ska få det bra i slutändan. Hon kommer bli glad så fort hennes pappa berättat att hon ska få en lillebror/syster.

Det här är en av de sakerna med mig som jag är stolt över. Jag är genuint glad för deras skull. Att de ska en dag på sjukhuset tillsammans se ett liv födas som de sedan kommer ha som gemensam glädjegrund i livet ihop. Den stunden av lycka är de värda, oavsett vem de har varit, vad de gjort eller hur de tänker. Lycka till till de båda.

På väg från tåget till skolan idag började en tjej från min klass, som jag aldrig förr utbytt ett ord med, prata med mig från ingenstans. Jag tror hon märkte min förvåning. Men jag blev också väldigt glad. Sen har det varit så hela dagen, folk har pratat med mig. En kille i klassen valde till o med att sätta sig med mig istället för några andra innan tentan började. Wow.

Jag kanske börjar komma ur min negativa dimma där jag avlägsnar mig alla andra i tron om att inte vara omtyckt.

Det värsta med att ha långdistansförhållande till sina närmsta vänner är att man tappar den vardagliga kontakten o istället blir som en långt-borta-stöttepelare. Man blir en jävligt bra vän som kan ge uppmuntrande ord då man själv är i bra balans. Men man missar många tillfällen då man annars hade ställt upp för varandra, just för att man är så långt ifrån varandra.

Jag har mått skitdåligt ikväll. Jag har mått väldigt dåligt många ggr sen mina vänner flyttat. Men det har hänt kanske 2% av gångerna då jag ringt och pratat av mig. Jag vill helt enkelt inte lägga över det på deras liv. För det är skillnad mot förr. Förr var jag en del av deras vardagliga liv. Skitet man drogs med var dag i form av problem var så mycket mer än belastningen av då vänner behövde ens stöd. Då kände man sig snarare bra, för vännen behövde en.

Men nu när alla tre lever sina olika liv tror jag helt ärligt att man kommer ifrån det där med att vara varandras vardag. Så därför är man inte lika involverad i den andras problem heller. För man kan inte. En människa kan bara hantera en viss mängd med saker. Det är sorgligt på ett sätt.

Samtidigt tycker jag mina vänskapsrelationer växt otroligt mycket på att veta hur mycket man ändå finns för varandra trots avståndet. Men det där som man hade fått om man varit varandra nära... Jag hade helt enkelt hycklat om jag hävdat att jag inte saknar det o känner ett tomrum efter det.

För just nu...även om jag vet att två vänner verkligen älskar mig, så finns det inget som hade fått mig att lyfta luren o förstöra deras lördag kväll. För även om de känner sig behövda, så är inte den känslan mer glädjande än den glädjen de får av det de redan gör just nu, omedvetna om mitt mående. (Jag antar att hon längre bort pluggar, alltså kommer den glädjen då hon lyckas med plugget vara mer värd än den då hon hjälpte mig. Dessutom viktigare! Och hon som bor närmre är med sin pojkvän som hon inte kan träffa var dag. Den glädjen är hon värd.)

Jag förstår också att ni båda kommer vilja skriva kommentarer där ni säger emot mig. Men ni vet mkt väl båda två att ni själva också avstår från att ringa då ni mår dåligt. Vi är i en fas i vänskapen som ...åtminstone jag...hellre hade varit utan. För jag föredrar faktiskt det vi hade innan. Men jag skulle aldrig välja bort någon av er, hellre detta än inget. Mkt hellre DETTA. Jag älskar er. Det här är det mest bitterljuva inlägg jag skrivit någonsin.

Till en början var han bara intressant eftersom han var sådär märkligt passiv men ändå så medveten och delaktig i allting. Sedan blev han en del av min vardag. För att sedan gå över till att bli en av de viktigaste personerna för att jag skulle vara glad. Jag minns så tydligt hur bara hans närvaro gav mig den där lilla extra energikicken. Hur hela jag sprattlade inombords så fort jag mötte hans blick.

Det fanns ett helt hav av anledningar till att vi två inte skulle vara tillsammans, men ändå efter nästan ett år av förälskelse är vi ett par och lyckliga ihop. Varje dag känner jag samma pirr i magen av att titta honom i ögonen. Vi för fortfarande samma intensiva och eldiga diskussioner. Våra kramar, pussar och kyssar blir ständigt djupare och mer personliga utan att tappa sin glöd eller intensitet. Än idag fjantar vi oss genom att jaga varandra i lägenheten och brottas, enda skillnaden är att vi numera kan ta en paus och uttrycka kärlek kroppsligt.

Det går inte en dag utan att vi ger varandra flera komplimanger. Vi beklagar oss över andra till varandra och delar intressen med varandra. Han är mitt livs kärlek den där killen med guldhåret.

Jag är rädd för att han aldrig ska förstå hur mycket jag älskar honom.

Sen i måndags har jag inte haft tid till att vila eller känna efter hur jag mår. Det är besök här hemma, vänner och dottern som tar min tid. Jag har även jobbat en halv dag. Ingen skola eller någon direkt verksamhet av sådant som bör ordnas. Jag har inte hunnit tänka på tentan ens. Det tär mig inombords. Jag känner mig som olika stycken.

Igår kväll då jag lagt dottern och var ensam en liten stund kändes allt tomt. När killen dök upp kände jag mig trygg och ville utagera. Men samtidigt har vi båda gått igenom så mycket att jag vill helst att vi bara ska ha det bra. Jag vill alltså inte tillbringa en skön kväll ensamma på att gråta och vara ledsen. Men det var oundvikligt. Jag grät. Jag kunde inte prata. Men efter några timmar löstes jag upp och pratade lite.

Men ändå känner jag mig tom idag. Jag kommer aldrig glömma det här. Kuratorn sa "det här kommer att bli som alla andra negativa erfarenheter för dig." Hon jämförde med separationen i somras. Att jag nu mår bättre än då och har "klarat mig". Ja - men det här förde med sig en hel del samvetskval och skuldkänslor. Jag gjorde något jag ville men som jag under andra omständigheter inte velat göra alls.

Vilken dubbelmoral, dubbekänsla och vilken bearbetning. Jag kommer givetvis klara det här. Bli starkare, jag är redan starkare. Men jag kommer för alltid minnas och grubbla. Jag får lära mig leva med det.

Jag har nu äntligen blivit mig själv igen. Inte helt hundraprocentigt men nästan. Min kropp är än i återhämtnings-mode och jag är ännu inte helt utvilad, men inatt sov jag tolv timmar. TOLV TIMMAR! Men ändå har jag en hel del timmar att ta igen.

Har äntligen också orkat städa, diska, damma och byta sänglakan. Jag har orkat duscha! Min dotter är här och livet känns som på rätt bana igen.

Efter turbulensen har jag insett hur mycket alla mina vänner, familj och pojkvän betyder för mig och hur mycket jag betyder för dem. Ni har allihop varit runt mig och varit måna om mig. Ställt upp när jag behövt er och lyssnat på mig i oändligheter när jag orkat prata. Jag älskar er så djävulskt mycket.

Från och med imorgon är jag tillbaka i mina rutiner. Det hela inleds med att jobba imorgon, jag ser fram emot det.

---

Förhoppningsvis försvinner mina plötsliga depperioder nu. För jag antar att de hade med "det hemska" att göra.

Läkarbesöket idag gick inte bra. Jag är hemskickad i förhoppningen att någon ska kontakta mig imorgon. Jag känner mig maktlös, vilsen, rädd och ensam. Det känns som jag inte förtjänar det här skitet.

Måste ta mig samma och lägga in en slutspurt för att få igenom det jag vill. Jag har alla odds mot mig dock. Tidsbrist, bristfällig information och ingen myndighet eller sjukvårdspersonal till hjälp. Jag hatar mitt liv just nu.

Somnade inte förrän tjugo över fyra inatt. Eller det var då jag såg på klockan sist. Hade en obehaglig känsla i hela kroppen och var för första gången rädd för att vara ensam i lägenheten. Det var inte alls en härlig känsla och jag fick kämpa och blocka mycket för att inte tänka på det. Läste som tur var hela den vakna tiden men det var ändå obehagligt.

När jag väl lyckades somna kunde jag inte behålla sömnen. Vaknade till ständigt och trodde att det var dags att gå upp. Men jag hade i själva verket sovit i kanske tjugo minuter åt gången. Klockan åtta gav jag upp, vaknade helt och läste igen.

Jag är sjukt nervös inför läkarbesöket och ska hemifrån om en liten stund. Låt det här vara över om nån timme, snälla. Jag orkar verkligen inte mer.

Har dessutom nu under morgonen betalt räkningar och har inte mkt till övers för något denna månaden. Ingen lön heller att använda. Suck. Och så är det två extra kostnader som tillkommer nu efter besöken också. Jippi. Hatar detta.

Så...fått ur mig lite. Hörs.

Mådde kasst igår igen. Bestämde mig för att inte träffa killen. Var rädd för att tappa förståndet och dumpa honom. Eller alternativt att jag skulle bli sne på honom för att jag inbillar mig att han inte gillar mig. Så jag tänkte att jag ska låta bli o träffas. Men sen ju längre kvällen gick desto sämre mådde jag. Över miljontals anledningar och jag tänkte klart för en gångs skull.

Så till slut, alldeles för sent, smsade jag killen o sa att jag behöver någon att prata med. Jag trodde under de tjugo minuter det tog för honom att komma hit att jag inte skulle kunna yttra ett ord. Men sen bestämde jag mig för att jag ska sluta vara orättvis mot honom. Han är den som "står ut" med mig. Han är den som dagligen ser mig och därmed ser mig må dåligt från tid till tid. Han är värd att få känna att han får mig att må bra genom att lyssna o ställa upp när jag behöver det. Förstår ni mitt tankesätt?

Han kom hit, jag såg förjävlig ut med röda ögon och svullen gråt-näsa (för näsan sväller på mig när jag gråtit mkt) och håret stod åt alla håll. Han kramade mig o lyssnade. Gav respons och var alldeles underbar. Två timmar senare mådde jag betydligt bättre och vi satt o åt nattmat.

Idag mår jag bättre och är inte lika mkt på gränsen. Jag är så stolt över att ha pratat med honom. Mest för att jag klarade av det.

Kärlek till mig.

Igår kväll grät jag en massa igen. Känner mig så himla ensam. Enda sättet att sluta känna så är faktiskt att vänja mig vid det och lära mig vara själv och nöjd. För jag har inget intresse av att hitta nya vänner att umgås med.

Men den här ensamhetskänslan går till överdrift och gör mig extra osäker. Eller den förstärker alla känslor jag får och osäkerhetskänslan är ju kring och i mig ofta. Så killen får ta mycket skit och eftersom jag inte orkar drabba honom vill jag heller inte träffa honom.

Allt är en enda virrvarr i huvet. Jag vill bara att tiden ska gå. Gå. Gå. Gå.

Igår var jag totalt slut. Har nog inte varit så trött på länge. Jag somnade i soffan vid tio. Det underliga med det är att jag samtidigt som jag höll på att somna hann få skuldkänslor över allt jag inte hunnit med att göra. Hann inte ringa någon, hann inte ens umgås med killen eller plugga, städa, läsa (vanlig skönlitteratur). Men jag hann duscha i alla fall!! Han kom hit, vi pratade i en halvtimme o sen somnade jag.

Dessutom hann jag knappt vara något med dottern. Vilken tur jag har att mamma kunde hämta henne tidigare på dagis o vara med henne tills jag hade slutat jobba. Sedan att mamma var med henne medan mat ordnades o så.

Idag ska det bli ändring. Efter jag hämtat henne ska jag sätta igång med middag. Sen ska jag leka en massa med henne under kvällen. Imorgon ska vi mysa på kinarestaurang eller alternativt köpa o laga något extra gott hemma med efterrätt. Lördag blir det simhallen med lunch o sen ännu mer badande. Söndag funderar jag på att bjuda över en vän på fika eller åka hem dit med dottern.

Jag fasar inför sommaren när jag jobbar och har dottern samtidigt. För min plan och förhoppning inför sommaren är att jobba så mycket jag får på härbärget. Det innebär att mina arbetsdagar som kortast slutar kl fyra. Alltså måste dottern spendera mer än halva dagen på dagis. Jag får se till att välplanera helgerna istället. Ska åka med henne till utomhusbad, stranden och skogen med pappa. Grilla o besöka lekplatser. Sen ska jag försöka ha två-tre veckor ledigt under sommaren då hon även ska vara ledig från dagis. En vecka planerar jag att besöka min bror med henne o även då Parken Zoo. En vecka ska jag bara mysa med henne o besöka skånes djurpark eller tivoli i köpenhamn. Och en vecka ska jag utomlands o ladda inför tredje terminen i skolan.

På det sättet ser jag fram emot sommaren. Trots ständig oro över räkningarna.

Jag har inte så många minnen från när jag var liten. Har ytterst få minnen från 6-9 års ålder. Allt innan jag fyllde sex år är som putsväck. Det gör ibland att jag känner mig tom - annorlunda. Ibland inbillar jag mig att jag är väldigt nostalgisk och en minnes-vårdare just pga att jag gått miste om en del minnen, så jag måste värna om de som skapas nu. Som allt annat har det sina positiva och negativa sidor.

Men... När jag var kring tio år gammal började jag känna på ett sätt jag inte minns att jag gjort förut. Jag lade också inte bara märke till mitt eget mående utan även andras. Det var då jag började känna av andra. Min far brukar säga att jag har en gåva - att jag kan träda in i ett rum och känna av andras energifält för att veta var de befinner sig känlsomässigt och sedan agera mot dem utifrån detta. Det är att göra andra en tjänst de inte bett om, men den som kan - bör. Jag är stolt över den förmågan, men på senare år har jag nästan blivit självisk. Insett hur energikrävande det är för mig att vara sådan.

För nu kräver mitt liv energi till massa andra viktigheter. Då kan inte jag leka andras välmåendepinne längre. Men samtidigt är det skönt att ibland få vara den personen. Ungefär som att återvända hem till sin hemstad då man varit ifrån den en längre tid. Man känner igen allting, är bekväm och kan navigera på autopilot.

Varför skriver jag detta då? För att på senare tid tär alla dalar i mitt mående mig något fruktansvärt. Jag tycker inte längre det är ok eller normalt att gå igenom dem. Det är inte samma känslor som självömkan eller för hårda krav mot mig själv. Snarare så att jag vet innerst inne att jag är kapabel till så mycket mer än det här. Jag behöver inte må dåligt. Men som att jag inte vågar leva 100% för att vara glad. Feghet. Jag måste bort från det. För när jag inte kryper omkring i dalen ser jag ju hur bra allt är. Hur bra jag mår och vilket lyckans bra liv jag har, även om det med tiden kommer att bli bättre.

När jag är nere igen, ska jag läsa det här. Påminna mig själv om denna bra människa som jag faktiskt är.

Ikväll spenderar jag och killen kvällen isär. Det händer inte ofta att det är barnfri helgkväll och vi inte är tillsammans. Men ikväll skulle han träffa sin kusin. Fastän han flera gånger sa "följ med" sa jag nej. Det finns många anledningar till mitt nej.

1. Jag är inte speciellt sugen på att träffa folk jag inte känner. Känner mig ofta obekväm då.
2. Det är bra om vi inte är med varandra hela tiden.
3...denna anledningen tycker jag inte om, men jag skulle lura mig själv om jag inte nämnde det, för det är faktiskt en del i varför jag tackade nej till filmkvällen... Jag vill inte att hans vänner o bekanta ska träffa mig. Eller jag vill, men jag blir obekväm för det känns som de inte skulle tycka om mig och då skulle killen få skämmas över mig. Fastän jag vet att det inte är så...så känner jag så.

Så man kan säga att det både är bra och dåligt att jag valde att gå hem istället för att följa med. Istället ska jag se film, prata i telefon med vännen i norr och kanske läsa ut min underbara bok.

Det som gör lite ont, är att jag verkligen ville med. De skulle se två filmer jag verkligen gillar och jag känner inte alls för att vara ensam. För jag känner mig redan ensam. Blir nästan som att bekräfta känslan, som inte stämmer.

Vilken räddare i nöden lönen var då. Jag har slösat extremt mycket på fel saker den här månaden. Eller de senaste dagarna. Ibland, väldigt sällan, lever jag betydligt större än jag har råd till. Detta är en sån månad. Men så kom lönen och var högre än jag väntat mig. Nu klarar jag mig. Jag kan inte lägga undan pengar som jag hade tänkt mig...men jag KLARAR MIG!!! Så jäkla skönt.

Ska iväg och slösa ännu mer pengar idag...dock ska en tusing på nödvändigheter vid namn kurslitteratur. Skulle sedan ha träffat en gammal klasskompis men han fick förhinder, så nu ska jag träffa en annan vän. Det känns som jag inte riktigt klarar av det jag tänkt. Men jag ska försöka intala mig att det inte är så. Igår kväll började jag gråta strax innan jag somnade. Vaknade väldigt tidigt på morgonen av killens kramar men mådde ändå dåligt och grät lite. Varför? Ingen aning. Måste fokusera på det goda. Man blir av med dåliga vanor genom att hundra procentigt fokusera på den goda vanan istället.

Ikväll ska jag ta hand om mig själv...om jag hinner bli färdig med skrivuppgiften tidigare än sent på kvällen. Har en del serier att se och behöver egen tid.

Jag saknar mina vänner. Så mycket. Vill ha kramar.