Idag har varit en fin dag. Var glad imorse trots att jag hade tentan att oroa mig över, halsont och förkylning på gång. När jag satt på bussen med dottern skojade vi och skrattade.

Tentan gjordes och en stund senare träffade jag vännen som jag spenderade ett par timmar med. Hon bjöd på mat och vi gick i affärer. Allt var finemang.

Kvällen bjöd på middag hos pojkvännen. Vi grillade och hade det allmänt mysigt. Sen sa han: "Jag tänkte sova hos dig idag." Och de orden gör mig så glad. Det väcks något inom mig som jag saknar. En trygghet som saknas som lämnat ett stort tomrum efter sig. Jag har efter fyra års icke-ensam-sovande blivit ensam i en megastor säng. Det är extremt jobbigt och förmodligen en bidragande faktor till att jag numera sover ännu sämre än förr. Därför älskar jag att sova ihop med pojkvännen utöver att han är världens mysigaste sällskap.

Men sen när glädjen tagit över kom nästa mening. "Men det går nog inte, för du ska ju upp jättetidigt." Sen insåg jag att jag ska sova själv. Ensam i den stora lägenheten och det blev ångestfyllt. Nu sitter jag här hemma och gråter. För jag verkligen hatar att vara ensam. Eller inte ensam, men jag vill vara med någon jag tycker om nu. Fan jag är svag.

Flera ggr har det varit tänkt att han ska sova här o så har det inte blivit av. Jag blir lika knäckt var gång. Tar det inte alls som den lilla grej det egentligen är. Utan jag tar det som ett bakslag. A rejection. Jag blir rädd. Vill krypa in i en grotta och aldrig mer komma ut, aldrig visa en känsla eller låta mig vara beroende av en annan för att känna den lyckan.

Kärleken är inte enkel. Den är svår och jävlig ibland. Hatar att somna ledsen. Gör det alldeles för ofta. Jag behöver röka lite hasch nu. Det hade fått mig lugn. Tragiskt, men sant.