Igår kväll ringde min bror mig. Klockan var strax över tio och pojkvännen hade nyss gått härifrån. Jag kände mig lite tung och var nära att inte svara i telefonen. Men svarade, gjorde jag. Vi pratade i två timmar och allting kändes mycket bättre direkt. Det är så varje gång min bror ringer. Jag är så tacksam.

La mig och somnade ganska snabbt.

Lämnade dottern på dagis eftersom hon var feberfri hela natten. Läste på min nya bok på bussen på väg hem. Den är så sorglig och gripande. Började nästan gråta på bussen.

Nu ska jag se om jag lyckas få till lite uppsatsskrivning.