Jag är hemma nu. Var lite nervös när jag insåg att tåget befann sig i närheten av där jag bor igår kväll. För plötsligt började jag tänka att killen säkert glömt bort hur jag ser ut och sen när han ser mig på centralstationen kommer han bli äcklad och inte förstå varför vi är tillsammans. Sen började jag skratta åt mina patetiska försök till tankar och insåg att jag faktiskt inte tycker att jag är ful. Jag tycker att jag är vacker och har en fin personlighet. Dessutom får jag de flesta runt mig att må bra. Jag är rolig och är väldigt intellektuell. Då var det plötsligt inte så enkelt att tvivla på att han finner mig attraktiv.

Men sen är jag ju faktiskt tjock. Men det spelar inte så stor roll. För det kommer jag inte vara för evigt. Och jag är tacksam över att felet med mig är fixbart.

Men vi sågs på perrongen till tåget och kramades, pussades och jag kunde inte sluta le eller titta på honom. Sen åkte vi till hans kompis pizzeria/pub och åt väldigt god pasta. Sen spenderades hela natten med att kramas, pussas, kyssas och andra barnförbjudna aktiviteter.

Fan vad jag hade saknat honom. Men fan vad det var värt det! Att få umgås med vännen var som att bli påmind om vem man egentligen är. Att få prata och få respons. Att få skratta. Allt var perfekt, trots att vi inte lämnade hennes korridor mer än två ggr då jag basically var tvungen.

Och nu vet jag att vi inte ses på ett tag, men det känns som min energinivå är åter fylld med kraft.

---

Det enda jag är lite konfunderad över är att...
Jag kom hem till en lägenhet som var nydammsugad och nydammad.
Persiennerna i sovrummet var även dammade.

Min pappa kan verkligen inte hålla sig från att städa när han är här.