Igår kväll grät jag en massa igen. Känner mig så himla ensam. Enda sättet att sluta känna så är faktiskt att vänja mig vid det och lära mig vara själv och nöjd. För jag har inget intresse av att hitta nya vänner att umgås med.

Men den här ensamhetskänslan går till överdrift och gör mig extra osäker. Eller den förstärker alla känslor jag får och osäkerhetskänslan är ju kring och i mig ofta. Så killen får ta mycket skit och eftersom jag inte orkar drabba honom vill jag heller inte träffa honom.

Allt är en enda virrvarr i huvet. Jag vill bara att tiden ska gå. Gå. Gå. Gå.