Igår pratade jag med exet via msn för första ggn på hela veckan. Han har ju inte svarat på min sms, men jag har visat hänsyn och haft överseende (återigen) och inte reagerat. Jag har låtit honom ta första steget för att samtala ens.

Så vi pratade lite om dotterns vecka hitintills och han berättade om sin praktik, som verkar gå jättebra. Han pratade om att han kanske har möjlighet till en anställning där. För er som känner oss båda är det kanske givet att jag blir otroligt glad av att höra sådant eftersom hans bakgrund gör det svårt för honom att få in en fot i någon bransch. Så jag är glad. Men också rädd. För jag tänker att om det plötsligt skulle gå dåligt för honom, så kanske han kraschar hårt i sin depression. Det påverkar inte bara mig utan även dottern.

Och han har nu flera ggr nämnt att han är glad och förvånad över hur allting går bra för honom nu. Praktiken, han tränar (vet dock inte hur regelbundet) och så nu hans nya relation. Jag förstår givetvis hans tankar, tror vi alla har dem i sådana situationer. Men mina tankar och oro över hans situation kanske inte är lika normal? Men jag bryr mig verkligen. Inte om honom direkt. Hade vi inte haft dottern hade vi förmodligen inte ens haft kontakt. Men indirekt spelar ju hans välmående in i mitt liv genom dottern. Och hennes välmående är prio ett i mitt liv, okej tillsammans med mitt eget välmående.

Usch...kommer inte fram till något.
Just nu: Är glad för hans framgång. Men orolig för framtiden.

Nu ska jag återgå till psykologin. Ni anar inte hur motiverat och ambitiöst jag antecknar från boken. Skriver fint och färglägger o sånt. Wow! =)

Annan info.... saknar killen som fan! Försöker verkligen inte tänka på att vi inte ska ses förrän imorgon. Vill krama honom o känna hans närhet. Den är bäst. Närheten. O så saknar jag hans skägg. Jag är skum. Jag är så käääär. *ser ut som en disney prinsessa som drömmer sig bort* Åh!