Mådde kasst igår igen. Bestämde mig för att inte träffa killen. Var rädd för att tappa förståndet och dumpa honom. Eller alternativt att jag skulle bli sne på honom för att jag inbillar mig att han inte gillar mig. Så jag tänkte att jag ska låta bli o träffas. Men sen ju längre kvällen gick desto sämre mådde jag. Över miljontals anledningar och jag tänkte klart för en gångs skull.

Så till slut, alldeles för sent, smsade jag killen o sa att jag behöver någon att prata med. Jag trodde under de tjugo minuter det tog för honom att komma hit att jag inte skulle kunna yttra ett ord. Men sen bestämde jag mig för att jag ska sluta vara orättvis mot honom. Han är den som "står ut" med mig. Han är den som dagligen ser mig och därmed ser mig må dåligt från tid till tid. Han är värd att få känna att han får mig att må bra genom att lyssna o ställa upp när jag behöver det. Förstår ni mitt tankesätt?

Han kom hit, jag såg förjävlig ut med röda ögon och svullen gråt-näsa (för näsan sväller på mig när jag gråtit mkt) och håret stod åt alla håll. Han kramade mig o lyssnade. Gav respons och var alldeles underbar. Två timmar senare mådde jag betydligt bättre och vi satt o åt nattmat.

Idag mår jag bättre och är inte lika mkt på gränsen. Jag är så stolt över att ha pratat med honom. Mest för att jag klarade av det.

Kärlek till mig.