Det här kan jag inte skriva på min vanliga blogg med risk för att någon i min klass kanske läser. Vet att några vet att jag har blogg och jag är vän med flera stycken på facebook och därigenom vet jag att några hittat min blogg...ja ja...

Vi sitter på föreläsning och pratar om olika psykologiska perspektiv...
Vi hamnar till slut på att snacka om narcissister och att de kan få narcissistiska vredesutbrott (som jag för övrigt tror att jag lider av - ett annat inlägg)... sen har vi rast.

Medan vi sitter och väntar på att föreläsningen ska börja står det ett tjejgäng från klassen en bit ifrån mig och pratar högt och skrattar. Jag gillar inte de tjejerna...utan att verka för fördomsfull vill jag påstå att de är relativt hjärndöda. Hur som helst...
Plötsligt knackar killen bredvid mig på axeln och när jag tittar mot honom (han sitter också bredvid de där tjejerna) pekar han mot sitt block. Där står det...


Jag trodde jag skulle dö av skratt. Så skönt att inte vara ensam om den känslan. Han killen är för övrigt en av favoriterna i klassen. Men givetvis inbillar jag mig att han ogillar mig - som alla andra.