Hela förra veckan var difus. Därför jag lät bli att skriva något. Försökte faktiskt att inte känna så mycket. Vännen flyttade och jag hamnade i små svackor. Grät lite då och då. För det kändes som jag aldrig någonsin skulle få en bra vän. Jag har börjat tänka att jag nog inte kan bli bra vän med en svensk tjej. Innan hade jag nästan inga invandrar-vänner. Men nu de senaste två åren har mina bästa vänner varit invandrare och jag har vant mig. Vid att de förstår vissa saker direkt, som jag antar att svenskar inte kan förstå för de inte flyttat runt halva världen för trygghet. För att de har "den vanliga kulturen" hemma..osv.

Låter jag rasistisk? Det är isf inte meningen. Menar bara att det finns vissa bekvämligheter i min relation till mina två tjejkompisar som är invandrare.

---

Nu något annat...
Igår...vilken dag. Jag och killen "bråkade" eller det var inte så kanske. Vi båda hade en dålig dag, missförstod varandra och det blev gnabb. Jag blev så otroligt rädd för att förlora honom. Men som tur var löste det sig samma kväll.

Men jag vet inte hur många gånger jag såg scenariot framför mig då vi aldrig ses igen och jag sitter där totalt ensam. Det skrämmer livet ur mig. Ensamheten. Börjar nästan bli sjukligt, känns det som.

---

Ska försöka skriva med kortare pauser mellan inläggen.