Den här första perioden utan mina närmsta vänner i samma stad som mig, har ändå gått relativt bra. Klart jag har gråtit vissa dagar och ibland tänkt att jag aldrig kommer kunna ha så kul igen på regelbunden basis. Men det har ändå funkat. I alla fall den här senaste veckan.

Jag har märkt att de veckor jag har dottern så går allting lättare, trots att jag är mycket tröttare och ständigt stressad för att halva mitt liv går ut på att sitta på bussar. Men hennes närhet, existens och kärleken ger mig den helhetskänsla jag behöver. Den som gör att jag känner mig komplett. De veckor jag är utan henne blir jag fortfarande extremt nedstämd.

Innan kunde jag variera mellan olika moment som vilseledde mig så jag nästan "glömde bort" att jag kände mig tom för att jag i slutändan känner mig som en kass mor. Då kunde jag vara lite med vännen, lite med killen och sen gjorde jag andra saker. Men nu blir det mindre av allt. Mindre av killen också dessutom. För skolan är igång igen och vi båda har extremt mycket att göra. Det kanske låter som i-landsproblem, men för mig är det ett viktigt sådant.

Men huvudsaken är att jag känner att det går åt rätt håll. Tidigare i veckan gjorde jag en skoluppgift direkt jag fick den. Igår gjorde jag en mindre uppgift som vi hade fyra dagar på oss att göra. Imorgon ska jag plugga inför måndag. På måndag kväll ska jag skriva den nya uppgiften. Det rullar på.

Jag måste våga vara så bra som jag egentligen är.