Under mitt sista år på folkhögskolan blev jag vän med en kvinna i min dåvarande klass. Till skillnad från mina andra vänner lever hon ett familjeliv och är äldre än mig. De flesta jag umgås med är minst tre år yngre än mig själv. Den relationen skapade en klyfta i mitt liv.

Jag levde dubbelliv kändes det som. Ett liv med familj och ett liv utan. Nu när jag på riktigt hamnat i ett dubbelliv (syftar på varannan vecka praktisk mor, varannan vecka passiv mor) känns det som den där klyftan bland vännerna blir enklare att hantera. Nu kan jag umgås med verkligen olika människor utan att känna att jag inte har en fast grund.

Kanske inser jag nu att min fasta grund är ständigt formbar. Det är inte vatten och det är inte is. Men i vår logiska och fysiskt bundna värld då allt präglas av de fem sinnena finns det inget annat att gå på. Men det känns som jag med tiden håller på att hitta en ny dimension där jag kan navigera i trygghet. Det känns väldigt bra. Jag känner mig bra.