Dottern fyllde år i helgen och jag gjorde smörgåstårta. Det blev en massa brödkanter över och det passar då utmärkt att mata ankorna i parken här i närheten med kanterna. Så igår, trots minusgrader och hemsk blåst gick jag, dottern och killen iväg och matade ankjävlarna. De åt, och åt, och åt. Tog aldrig slut.

Sen promenerade vi runt. Lekte lite, skrattade och på väg hem var allt så perfekt att det kändes som en saga. Dottern skrattade och lekte en massa med oss, men främst med killen.

Vi kom hem och jag städade, lagade mat medan de ritade, dansade (?) och tittade på tv. Vad händer?? Jag blir rädd när killen är så himla fin mot henne. Det handlar om större grejer när inte bara jag blir fäst vid honom utan även dottern. För då..OM det skulle ta slut...får även hon ta en smäll. Hemskt.

Men än så länge är allt fint. Han sov över här och ligger än i sängen och sover.