Till en början var han bara intressant eftersom han var sådär märkligt passiv men ändå så medveten och delaktig i allting. Sedan blev han en del av min vardag. För att sedan gå över till att bli en av de viktigaste personerna för att jag skulle vara glad. Jag minns så tydligt hur bara hans närvaro gav mig den där lilla extra energikicken. Hur hela jag sprattlade inombords så fort jag mötte hans blick.

Det fanns ett helt hav av anledningar till att vi två inte skulle vara tillsammans, men ändå efter nästan ett år av förälskelse är vi ett par och lyckliga ihop. Varje dag känner jag samma pirr i magen av att titta honom i ögonen. Vi för fortfarande samma intensiva och eldiga diskussioner. Våra kramar, pussar och kyssar blir ständigt djupare och mer personliga utan att tappa sin glöd eller intensitet. Än idag fjantar vi oss genom att jaga varandra i lägenheten och brottas, enda skillnaden är att vi numera kan ta en paus och uttrycka kärlek kroppsligt.

Det går inte en dag utan att vi ger varandra flera komplimanger. Vi beklagar oss över andra till varandra och delar intressen med varandra. Han är mitt livs kärlek den där killen med guldhåret.

Jag är rädd för att han aldrig ska förstå hur mycket jag älskar honom.