Det var inte lätt att få dottern att somna igår. Tog en timme och tio minuter. Vet inte om det var för att det var första natten, om hon somnat sent hos sin pappa eller vad det berodde på. Vet bara att det totalförstörde mitt humör. Jag var irriterad, arg och kände mig dålig. Mår väldigt dåligt de gånger hon säger att hon inte vill sova här.

Så när jag mådde alldeles för dåligt pga irritationen skrev jag sms till killen om att vi skulle ses senare, men hade i åtanke att ställa in träffen helt om mitt mående inte förbättrades snabbt. Men då var han redan utanför, så han fick komma in. Då hade dottern ännu inte somnat. När hon väl somnade gick jag raka vägen in i duschen och stod där länge. Frös och var arg. Värmen kom tillbaka till mig men inte måendet. Så jag satt mest tyst och såg likgiltig ut medan vi såg på sitcoms och humorprogram. Han märkte att något var fel. Speciellt då jag halv elva ville gå och lägga mig.

Jag gick o la mig och började gråta. Inte hysteriskt (som det brukar vara) utan mer några tårar hit o dit. När han efter tio min kom in och la sig hos mig kände jag mig mest tom. Så jag bad honom åka hem, fastän han ville stanna. Men ibland mår man bara dåligt. Det hjälper inte med sällskap. Det här sms:et fick jag av honom när han hade gått...

"Alla är ledsna och gråter ibland. Jag förstår att du vill vara ensam det vill jag också då jag är ledsen ibland. Men du ska veta att jag finns här om du vill prata. Jag vill finnas här för dig. Älskar dig. Puss. Hör av dig om du vill att jag ska komma."

Tjugo min senare somnade jag. Vaknade idag tröttare än trött och likgiltig. Känner att mina krafter idag måste gå till...

1. Att hålla "Fatty" borta.
2. Göra alla sysslor.
3. Plugga...

Resten får i så fall vänta. Nu ska jag sätta igång. Adios.

ps. trots allt så är jag i kontroll och mår bra, även i gråten. Så mår jag bra. Jag är lite förvånad.