Sen i måndags har jag inte haft tid till att vila eller känna efter hur jag mår. Det är besök här hemma, vänner och dottern som tar min tid. Jag har även jobbat en halv dag. Ingen skola eller någon direkt verksamhet av sådant som bör ordnas. Jag har inte hunnit tänka på tentan ens. Det tär mig inombords. Jag känner mig som olika stycken.

Igår kväll då jag lagt dottern och var ensam en liten stund kändes allt tomt. När killen dök upp kände jag mig trygg och ville utagera. Men samtidigt har vi båda gått igenom så mycket att jag vill helst att vi bara ska ha det bra. Jag vill alltså inte tillbringa en skön kväll ensamma på att gråta och vara ledsen. Men det var oundvikligt. Jag grät. Jag kunde inte prata. Men efter några timmar löstes jag upp och pratade lite.

Men ändå känner jag mig tom idag. Jag kommer aldrig glömma det här. Kuratorn sa "det här kommer att bli som alla andra negativa erfarenheter för dig." Hon jämförde med separationen i somras. Att jag nu mår bättre än då och har "klarat mig". Ja - men det här förde med sig en hel del samvetskval och skuldkänslor. Jag gjorde något jag ville men som jag under andra omständigheter inte velat göra alls.

Vilken dubbelmoral, dubbekänsla och vilken bearbetning. Jag kommer givetvis klara det här. Bli starkare, jag är redan starkare. Men jag kommer för alltid minnas och grubbla. Jag får lära mig leva med det.