Det värsta med att ha långdistansförhållande till sina närmsta vänner är att man tappar den vardagliga kontakten o istället blir som en långt-borta-stöttepelare. Man blir en jävligt bra vän som kan ge uppmuntrande ord då man själv är i bra balans. Men man missar många tillfällen då man annars hade ställt upp för varandra, just för att man är så långt ifrån varandra.

Jag har mått skitdåligt ikväll. Jag har mått väldigt dåligt många ggr sen mina vänner flyttat. Men det har hänt kanske 2% av gångerna då jag ringt och pratat av mig. Jag vill helt enkelt inte lägga över det på deras liv. För det är skillnad mot förr. Förr var jag en del av deras vardagliga liv. Skitet man drogs med var dag i form av problem var så mycket mer än belastningen av då vänner behövde ens stöd. Då kände man sig snarare bra, för vännen behövde en.

Men nu när alla tre lever sina olika liv tror jag helt ärligt att man kommer ifrån det där med att vara varandras vardag. Så därför är man inte lika involverad i den andras problem heller. För man kan inte. En människa kan bara hantera en viss mängd med saker. Det är sorgligt på ett sätt.

Samtidigt tycker jag mina vänskapsrelationer växt otroligt mycket på att veta hur mycket man ändå finns för varandra trots avståndet. Men det där som man hade fått om man varit varandra nära... Jag hade helt enkelt hycklat om jag hävdat att jag inte saknar det o känner ett tomrum efter det.

För just nu...även om jag vet att två vänner verkligen älskar mig, så finns det inget som hade fått mig att lyfta luren o förstöra deras lördag kväll. För även om de känner sig behövda, så är inte den känslan mer glädjande än den glädjen de får av det de redan gör just nu, omedvetna om mitt mående. (Jag antar att hon längre bort pluggar, alltså kommer den glädjen då hon lyckas med plugget vara mer värd än den då hon hjälpte mig. Dessutom viktigare! Och hon som bor närmre är med sin pojkvän som hon inte kan träffa var dag. Den glädjen är hon värd.)

Jag förstår också att ni båda kommer vilja skriva kommentarer där ni säger emot mig. Men ni vet mkt väl båda två att ni själva också avstår från att ringa då ni mår dåligt. Vi är i en fas i vänskapen som ...åtminstone jag...hellre hade varit utan. För jag föredrar faktiskt det vi hade innan. Men jag skulle aldrig välja bort någon av er, hellre detta än inget. Mkt hellre DETTA. Jag älskar er. Det här är det mest bitterljuva inlägg jag skrivit någonsin.