Igår blev jag ledsen igen. Dock var det för första gången på ett tag - då det inte handlade om aborten. Jag fick istället en dos av dåligt mående pga min dåliga självkänsla.

Det är så mycket i mitt liv som präglas och styrs av självkänslan - precis som det är för så många andra, om inte alla människor. Skillnaden är egentligen bara att jag har extremt låg självkänsla. Jag tror att det mest beror på att jag alltid fått höra av olika personer att mitt utseende (vikten) varit fel. Det finns givetvis andra inslag som påverkat också. Men vikten har alltid varit påpekat och jag har även blivit mobbad för det.

Som om mitt dåliga mående inte är nog jobbigt i situationer då jag begränsar mig pga vikten (som t ex att inte besöka stränder, helst inte badhus, sällan provar kläder eller köper kläder etc) utan den präglar även resten av mitt liv. Jag tvivlar och tror att människor som ger mig komplimanger förknippade med mitt yttre - driver med mig. De talar osanning. De hånar mig.

Jag har aldrig trott riktigt på att någon tyckt att jag är vacker. De jag accepterat efter lång tids tjat - har jag begränsat till att tro på baserat på att mina ansiktsdrag ändå inte är deformerade. Men jag har aldrig känt att någon kan finna hela mig attraktiv. Med all rätt.

När jag då hamnat i längre relationer (senaste 9 åren) har min självkänsla bidragit med oerhört många konflikter som varit rent sagt onödiga. Jag har gnällt på mina respektive, varit misstänksam, rädd för att de ska va otrogna, finna andra attraktiva och älska mig mindre. Det låter patetiskt och det är precis det det är. Jag menar inte att det inte är logiskt, för det är det. Mina erfarenheter har lett mig hit. Men det finns inget som är logiskt med att stanna kvar i det. Och jag har aldrig varit känd för att vara hjälplös.

Hur som helst...nu har jag efter ett par månader med killen fortfarande inte släppt mitt dåliga mående över en incident som skedde för snart ett år sedan. Jag har dessutom utvecklat fler saker som driver mitt dåliga mående kring just den grejen. Jag inbillar mig saker. Jag blir otroligt ledsen över det och han får bli hjälplös i situationen istället. Vilket är orättvist. Så igår berättade jag för honom rätt ut vad jag tänker och vad som får mig att tänka så. Vi pratade alltså. Det är många stora steg framåt för mig, då jag aldrig tidigare kunnat prata på det sättet om sådana saker med någon jag haft ett förhållande med. Yeay me!!

Så jag ska ändra på det här. Det här är viktigast i mitt liv. Viktigare än utbildningen, ekonomin och vännerna. Det är lika viktigt som dotterns välmående. Jag måste börja må bra och bli den person som gömmer sig inuti den här dräkten jag haft på mig i 20 år. Jag ska komma ut och bli den mamma, pappa o brorsan ser. För de ser mig för den jag egentligen är.

Jag ska sluta tänka att killen hellre är med min vän än mig.
Jag ska sluta inbilla mig att han tycker att alla andra är finare än mig.
Jag ska sluta tänka negativt om mig själv.
Jag ska börja se mig själv.
Jag ska börja ge mig själv komplimanger.
Jag ska sluta skoja om mitt eget yttre i förhoppning om att andra då inte ska skoja om mitt yttre.

Och jag ska lyckas.