Det är ju sjukt hur mitt humör kan skifta på ytan. På ytan har jag varit extremt nere senaste dagarna. Inte bara pga att jag varit sjuk, utan jag har även jagats av monsterna i huvet. Hon den där onda inuti mig har vunnit så mycket senaste tiden att man utan överdrift kan kalla mig en otroligt dålig slagskämpe.

Men sen försvann allt på ytan när killen kom på besök idag. Som om den där tomheten inuti mig som växte och växte började fyllas av hans närvaro. Men inuti mig mår jag fortfarande kasst. Det finns fortfarande de där sakerna som hänt som gör att jag är rädd.

Sen slog det mig även hur sjukt beroende jag är av honom och hans bekräftelse. Och jag hatar mig själv för det. För jag hatar folk som måste ha bekräftelse hela tiden. Så jag ska sluta vara så. Kan jag inte må bra utan hans bekräftelse, är jag inte ens värd att må bra. För fan. Sånt här gör mig arg. Varje gång jag blir sjuk, blir jag en person jag hatar. Jag vägrar vara den personen. Det finns andra som klär bättre i de kläderna, men jag blir bara ful i den klädnaden.

Nu ska jag bara vara bra! Fast med en massa äckligt snor o hosta.

Även om denna bloggen är "hemlig", anonym eller vad man nu vill kalla den så känner jag att vissa saker kan jag inte dela med mig fullt ut. För de tappar lite av sin helighet genom att fler får veta om det. Och i framtiden från o med nu kommer vissa saker kanske inte göra er läsare 100% kloka, men för mig (som är den viktigaste läsaren här) är det fullständigt klart. Så jag ber i förväg om ursäkt för alla oklarheter och texter som kan leda till förvirring. Ni som känner mig o läser här får gärna fråga o så svarar jag så gott jag kan om vad som menas i all kryptiskt som må hända dyka upp.

---

En del praktiska saker i mitt liv måste förändras i samband med det här. Jag är rädd för att en del viktiga saker hamnar i skymundan, men samtidigt så får det inte ske. För gemene man (men mestadels jag och min styrka) klarar det här. Det är jag inte tveksam på. Men huruvida "Fatty" eller jag vinner kampen är det som är avgörande för hur det här loppet slutar. Mållinjen är långt bort men som Socrates så fint sagt en gång i tiden - There are no ordinary moments and there is never nothing happening.

Så varje ögonblick är ett steg mot rätt riktning så länge jag vinner över "Fatty". Än så länge har jag två morgonar i rad vaknat ledsen. Båda morgnar har jag tänkt "Nej - inte ledsen igen. Du skulle må bra!" Men sedan tänkt. "Just nu är jag ledsen, för Du är där och spökar. Men om en liten stund mår jag bra igen." Sen har jag gråtit några skvättar och vunnit. Mått bra. Gjort saker som rushar mitt mående.

Och nu ska jag påbörja min måltavla i PS och se till att inte på något sätt låta något eller någon hindra mig från det här. Jag kommer få mitt mål, bli av med det dåliga måendet, stärka min kämparanda och bygga upp den där personen som alla älskar. Hon...Jag kommer att bli ännu bättre än allt som är bra med mig nu. Och det... Det ser jag så otroligt mycket fram emot. Det är priset för mig, för min dotter och för min framtid.

Gårdagen var inte så bra. Jag skulle ha varit ledig, men tackade ja till att jobba. Med givna anledningar - jag kommer att behöva pengarna. Jag har inte råd att tacka nej till arbete helt enkelt.

Men trött var jag och arbetsdagen bjöd inte på några underhållande situationer eller trevligheter. Jag gick ner mig i energinivå på dagen. Träffade killen sedan o köpte present till hans mor, som fyller år. Men på något sätt tog "fatty" i mig över och jag blev ännu mer nere och tänkte negativa saker om o om igen.

Till slut på kvällen när jag gick ifrån killen grät jag så fort jag kom ut. Jag orkade inte med "fatty" som ständigt påpekar och tolkar saker som negativt för mig. Som att i en tävling ha en av motståndarna stående inuti en själv och psykiskt trakassera en med mothugg o klagorop som ska sänka en. Hemskt.

Men jag kämpade emot och klarade mig genom resten av kvällen med mor o bror. Somnade dock nere klockan ett på natten. Vaknade nere imorse vid åtta o vägrade ha det så.

Gick ut o promenerade i 45 min och sänkte "fatty" mentalt så gott jag kunde. Nu sitter jag och rättar mors examinationsuppgift i pedagogik. Klockan fyra ska killen hämta mig. Jag ska vara på bra humör då och inte låta "fatty" tränga sig genom. Jag ÄR inte "fatty", jag lever bara med henne.

Igår blev jag ledsen igen. Dock var det för första gången på ett tag - då det inte handlade om aborten. Jag fick istället en dos av dåligt mående pga min dåliga självkänsla.

Det är så mycket i mitt liv som präglas och styrs av självkänslan - precis som det är för så många andra, om inte alla människor. Skillnaden är egentligen bara att jag har extremt låg självkänsla. Jag tror att det mest beror på att jag alltid fått höra av olika personer att mitt utseende (vikten) varit fel. Det finns givetvis andra inslag som påverkat också. Men vikten har alltid varit påpekat och jag har även blivit mobbad för det.

Som om mitt dåliga mående inte är nog jobbigt i situationer då jag begränsar mig pga vikten (som t ex att inte besöka stränder, helst inte badhus, sällan provar kläder eller köper kläder etc) utan den präglar även resten av mitt liv. Jag tvivlar och tror att människor som ger mig komplimanger förknippade med mitt yttre - driver med mig. De talar osanning. De hånar mig.

Jag har aldrig trott riktigt på att någon tyckt att jag är vacker. De jag accepterat efter lång tids tjat - har jag begränsat till att tro på baserat på att mina ansiktsdrag ändå inte är deformerade. Men jag har aldrig känt att någon kan finna hela mig attraktiv. Med all rätt.

När jag då hamnat i längre relationer (senaste 9 åren) har min självkänsla bidragit med oerhört många konflikter som varit rent sagt onödiga. Jag har gnällt på mina respektive, varit misstänksam, rädd för att de ska va otrogna, finna andra attraktiva och älska mig mindre. Det låter patetiskt och det är precis det det är. Jag menar inte att det inte är logiskt, för det är det. Mina erfarenheter har lett mig hit. Men det finns inget som är logiskt med att stanna kvar i det. Och jag har aldrig varit känd för att vara hjälplös.

Hur som helst...nu har jag efter ett par månader med killen fortfarande inte släppt mitt dåliga mående över en incident som skedde för snart ett år sedan. Jag har dessutom utvecklat fler saker som driver mitt dåliga mående kring just den grejen. Jag inbillar mig saker. Jag blir otroligt ledsen över det och han får bli hjälplös i situationen istället. Vilket är orättvist. Så igår berättade jag för honom rätt ut vad jag tänker och vad som får mig att tänka så. Vi pratade alltså. Det är många stora steg framåt för mig, då jag aldrig tidigare kunnat prata på det sättet om sådana saker med någon jag haft ett förhållande med. Yeay me!!

Så jag ska ändra på det här. Det här är viktigast i mitt liv. Viktigare än utbildningen, ekonomin och vännerna. Det är lika viktigt som dotterns välmående. Jag måste börja må bra och bli den person som gömmer sig inuti den här dräkten jag haft på mig i 20 år. Jag ska komma ut och bli den mamma, pappa o brorsan ser. För de ser mig för den jag egentligen är.

Jag ska sluta tänka att killen hellre är med min vän än mig.
Jag ska sluta inbilla mig att han tycker att alla andra är finare än mig.
Jag ska sluta tänka negativt om mig själv.
Jag ska börja se mig själv.
Jag ska börja ge mig själv komplimanger.
Jag ska sluta skoja om mitt eget yttre i förhoppning om att andra då inte ska skoja om mitt yttre.

Och jag ska lyckas.