Igår var två vänner och deras dotter på besök. Jag får panik av såna formella möten. Skillnaden med dem o andra jag umgås med är främst att de är de enda som är äldre än mig och dessutom några år äldre. Så de ger en mer "vuxen" tillvaro. Dessutom är de den sortens människor som bränner pengar omkring sig, medan jag gärna inte bränner pengar överhuvudtaget, såvida jag inte får ett infall av dåligt omdöme och beställer kläder online (som jag gjort idag) som jag egentligen inte har råd med. Hursomhelst...

Dessa vänner har gång på gång bjudit mig, min respektive och annan gemensam vän på middag. De ger presenter o erbjuder sig att ge en gamla saker de inte använder själva. Jätteschysst och trevligt. Igår var det då dags för mig att bjuda på middag.

Nu ska ni få se hur en sida av mig är...
Först hade jag panik i två dagar över vad jag skulle laga. Det kändes som allt skulle vara fel på något sätt, att man lagar något som någon av dem inte gillar. Sen ville jag heller inte bjuda på något de själva bjudit på. Till slut blev det kycklingfilé, fläskfilé, klyftpotatis, tre såser o en massa sallad. Jag köpte vin, mineralvatten, ostar till ostbricka o blev på en dag nästan ett helt barnbidrag fattigare. ?!?!?!??! Ska det vara så här att bjuda vänner på middag? För i så fall slutar jag med det genast. Sen spökar tankarna om hur många gånger de bjudit på middag o de brukar verkligen göra mycket mat o ha alla världens olika tillbehör till. Usch. Hur orkar de lägga så mycket pengar på sånt.

Sen utöver hela den grejen...hela dagen igår gick åt att handla, förbereda o laga mat. För att sen äta en stund och sen plocka undan, diska, ta fram annat...blaaa blaaa... ORKA!!! Jag förstår inte hur min mamma, hennes vänner o alla andra invandrarmorsor orkar hålla på sådär (o givetvis en hel del svenskar tydligen). Varför?! All denna tid, stress o pengar över en middag?? Är inte umgänget viktigast? Plötsligt förstår jag min mammas man som avskyr sånt här. Han tycker man kan ses några timmar, prata o fika lite. Inget märkvärdigt o stort.

Sen efter allt var över med ätande, diskande o sånt, skulle dottern läggas. Hon var stentrött o somnade snabbt. Och en halvtimme senare satt jag på soffan i killens armar o alkoholiserade mig själv med vin. För jag var så utmattad. No wonder folk blir småalkisar.

Nä...såna här maffiga middagsbjudningar med fullsmäckat bord där man knappt har plats att sitta - går feeeetbort. Jag orkar inte sånt här. Nu återgår jag till att bjuda mina närmsta vänner på persisk mat el nåt.

O det här känns jävligt illa att säga: Men hon som va här igår..hon pratar så jäkla mycket oavbrutet o högt. Sen när hon fått i sig alkohol blir det högre o mer "jag har faktiskt rätt i allt o är bäst." Vilket givetvis inte stämmer. Usch...dålig människa är jag.