Ikväll spenderar jag och killen kvällen isär. Det händer inte ofta att det är barnfri helgkväll och vi inte är tillsammans. Men ikväll skulle han träffa sin kusin. Fastän han flera gånger sa "följ med" sa jag nej. Det finns många anledningar till mitt nej.

1. Jag är inte speciellt sugen på att träffa folk jag inte känner. Känner mig ofta obekväm då.
2. Det är bra om vi inte är med varandra hela tiden.
3...denna anledningen tycker jag inte om, men jag skulle lura mig själv om jag inte nämnde det, för det är faktiskt en del i varför jag tackade nej till filmkvällen... Jag vill inte att hans vänner o bekanta ska träffa mig. Eller jag vill, men jag blir obekväm för det känns som de inte skulle tycka om mig och då skulle killen få skämmas över mig. Fastän jag vet att det inte är så...så känner jag så.

Så man kan säga att det både är bra och dåligt att jag valde att gå hem istället för att följa med. Istället ska jag se film, prata i telefon med vännen i norr och kanske läsa ut min underbara bok.

Det som gör lite ont, är att jag verkligen ville med. De skulle se två filmer jag verkligen gillar och jag känner inte alls för att vara ensam. För jag känner mig redan ensam. Blir nästan som att bekräfta känslan, som inte stämmer.

Jag har mått väldigt dåligt de senaste dagarna.
Men...

• Jag är intellektuell och kan resonera.
• Jag har en fin familj som stöttar mig.
• Jag har en underbar dotter som jag har utvecklat en fin relation med.
• Jag har två omtänksamma vänner som varje dag lär mig något om sig själva och något om mig.
• Jag har en pojkvän som älskar mig väldigt mycket.
• Jag har ett sinne för humor.
• Jag får ofta andra att skratta och le.
• Jag har ett djup som jag värdesätter och njuter av.
• Jag är omtänksam och empatisk.
• Jag är spontan och charmig.
• Jag ger andra så mycket jag kan.
• Jag är hjälpsam.
• Jag har fina vänner runt om i Sverige och världen som jag inte pratar med ofta, men som på sitt sätt ger mig kraft och inspiration.
• Jag förtjänar att må bra.

Vilken räddare i nöden lönen var då. Jag har slösat extremt mycket på fel saker den här månaden. Eller de senaste dagarna. Ibland, väldigt sällan, lever jag betydligt större än jag har råd till. Detta är en sån månad. Men så kom lönen och var högre än jag väntat mig. Nu klarar jag mig. Jag kan inte lägga undan pengar som jag hade tänkt mig...men jag KLARAR MIG!!! Så jäkla skönt.

Ska iväg och slösa ännu mer pengar idag...dock ska en tusing på nödvändigheter vid namn kurslitteratur. Skulle sedan ha träffat en gammal klasskompis men han fick förhinder, så nu ska jag träffa en annan vän. Det känns som jag inte riktigt klarar av det jag tänkt. Men jag ska försöka intala mig att det inte är så. Igår kväll började jag gråta strax innan jag somnade. Vaknade väldigt tidigt på morgonen av killens kramar men mådde ändå dåligt och grät lite. Varför? Ingen aning. Måste fokusera på det goda. Man blir av med dåliga vanor genom att hundra procentigt fokusera på den goda vanan istället.

Ikväll ska jag ta hand om mig själv...om jag hinner bli färdig med skrivuppgiften tidigare än sent på kvällen. Har en del serier att se och behöver egen tid.

Jag saknar mina vänner. Så mycket. Vill ha kramar.

Jag vaknade väldigt ledsen tidigt imorse. Drömde att killen var dömd till döden. Jag och en gemensam vän till oss stod på ett tak och såg ner på ett torg där han skulle halshuggas a la förr i tiden. Jag tittade inte på men kände direkt det hade skett. Som om jag kände att "nä, nu är han borta" och då dök han upp på taket mittemot. Hade en cigg i handen och rökte medan han tittade förbi oss. Som om han såg genom oss. Sen vända han sig bort och gick. Hoppade ner från taket och försvann och det enda jag kunde göra var att gråta och säga till F som stod där med mig "Han är så fin... Han var så fin."

Det var hemskt och jag vill aldrig någonsin vara med om den känslan. Nu har jag massor med dåligt samvete, separationsångest och allt i ett. Så jag är utmattad av alla känslor. Fan. Vill gråta. Få ut lite skit.

Den här första perioden utan mina närmsta vänner i samma stad som mig, har ändå gått relativt bra. Klart jag har gråtit vissa dagar och ibland tänkt att jag aldrig kommer kunna ha så kul igen på regelbunden basis. Men det har ändå funkat. I alla fall den här senaste veckan.

Jag har märkt att de veckor jag har dottern så går allting lättare, trots att jag är mycket tröttare och ständigt stressad för att halva mitt liv går ut på att sitta på bussar. Men hennes närhet, existens och kärleken ger mig den helhetskänsla jag behöver. Den som gör att jag känner mig komplett. De veckor jag är utan henne blir jag fortfarande extremt nedstämd.

Innan kunde jag variera mellan olika moment som vilseledde mig så jag nästan "glömde bort" att jag kände mig tom för att jag i slutändan känner mig som en kass mor. Då kunde jag vara lite med vännen, lite med killen och sen gjorde jag andra saker. Men nu blir det mindre av allt. Mindre av killen också dessutom. För skolan är igång igen och vi båda har extremt mycket att göra. Det kanske låter som i-landsproblem, men för mig är det ett viktigt sådant.

Men huvudsaken är att jag känner att det går åt rätt håll. Tidigare i veckan gjorde jag en skoluppgift direkt jag fick den. Igår gjorde jag en mindre uppgift som vi hade fyra dagar på oss att göra. Imorgon ska jag plugga inför måndag. På måndag kväll ska jag skriva den nya uppgiften. Det rullar på.

Jag måste våga vara så bra som jag egentligen är.

Hela förra veckan var difus. Därför jag lät bli att skriva något. Försökte faktiskt att inte känna så mycket. Vännen flyttade och jag hamnade i små svackor. Grät lite då och då. För det kändes som jag aldrig någonsin skulle få en bra vän. Jag har börjat tänka att jag nog inte kan bli bra vän med en svensk tjej. Innan hade jag nästan inga invandrar-vänner. Men nu de senaste två åren har mina bästa vänner varit invandrare och jag har vant mig. Vid att de förstår vissa saker direkt, som jag antar att svenskar inte kan förstå för de inte flyttat runt halva världen för trygghet. För att de har "den vanliga kulturen" hemma..osv.

Låter jag rasistisk? Det är isf inte meningen. Menar bara att det finns vissa bekvämligheter i min relation till mina två tjejkompisar som är invandrare.

---

Nu något annat...
Igår...vilken dag. Jag och killen "bråkade" eller det var inte så kanske. Vi båda hade en dålig dag, missförstod varandra och det blev gnabb. Jag blev så otroligt rädd för att förlora honom. Men som tur var löste det sig samma kväll.

Men jag vet inte hur många gånger jag såg scenariot framför mig då vi aldrig ses igen och jag sitter där totalt ensam. Det skrämmer livet ur mig. Ensamheten. Börjar nästan bli sjukligt, känns det som.

---

Ska försöka skriva med kortare pauser mellan inläggen.

Det ringde på mobilen. Det stod "dolt nummer". Jag svarade och plötsligt började min dotter pratade i 180 om ett brandlarm som gått på hennes dagis. =)

De hade brandövning och hon hade blivit rädd och nu ville hon berätta om det. Vi pratade i tjugo minuter. Jag blir lika glad när hon vill prata så hennes pappa får ringa upp mig. För det händer inte ofta. Många gånger ringer jag och hon vill inte prata.

Så nu är jag lycklig.

Sovit bra inatt. Vaknade och satte direkt igång med att ordna det sista med vännens dator. Men direkt blev jag ledsen över allt som inte står rätt till i livet och har nu gråtit en skvätt.

Gråta - I liten mängd känns det befriande och renande. I för stor mängd endast patetiskt och ynkligt. Det är så jag känner mig nu. Patetisk mest. Blir så trött på mig själv, men det går väl över.

Får starta om systemet inom mig. Blir fri från en massa jobbigheter. För jag kan. Jag måste.

Igår var en härlig dag.

Jag och dottern tittade på tre hela Disney-prinsess-filmer. Jag tränade samtidigt, dock inte under alla tre filmer, bara under en. Sen åkte vi till hennes pappa. Sen träffade jag vännen. Vi åt mat ihop med hennes syster och umgicks lite.

Sen in till stan för att titta ut dator till vännen som flyttar nu på torsdag. Resten av kvällen spenderades hemma hos killen. Hans mamma plockade ner all julpynt så jag hjälpte till lite. När granen skulle ut var jag så lycklig över att jag har plastgran för det var verkligen barr överallt. Fy fan!

Vi åt middag och sen kom jag o min prins hem hit. Vi såg Bolt. Som ni för övrigt måste se. Den var så otroligt välgjord och fin. Jag skrattade riktigt högt emellanåt och var allmänt lycklig. Sen sov jag gott hela natten bredvid min älskling.

---

Idag har jag hunnit träna igen. Planen är att följa med vännen då hon uträttar en massa ärenden inför flytten. Kvällen spenderas ihop och något gott får väl ätas. Trots att min kyl och frys är så tomma att de nästan ekar.

Jag har blivit riktigt duktig på att klara mig på riktigt lite mat de senaste månaderna. Spenderar inte mer än 700kr på mat som handlas per månad. Sen spenderar jag kanske runt 500kr på utemat, vilket jag ska sluta med nu inför träningen. Mest för jag bara brukar köpa skräpmat när jag handlar utemat. Ska satsa på sallader i framtiden.

---

Jag längtar fruktansvärt mycket efter våren. Vill sitta i parker, sola och umgås med vänner. Jag vägrar dessutom påminna mig själv om att mina vänner inte kommer att vara här när våren kommer. För vem behöver sådana deprimerande tankar?

Nu blev det här alldeles för lång och substanslöst! Förlåt!

Försöker skriva något. Men känner mig mest tom. Misslyckad och missnöjd. Fan...

Vilken helvetesdag det här blev då.

Jag är så förbannad och irriterad.
För en månad sen hade min dotter löss. Det var skitäckligt och även om det är normalt o det står att det inte påverkas av hygienen så tycker jag inte om det och är inte ok med det.

Så jag var noga med att få bort det snabbast möjligt sist jag upptäckte det. Men eftersom det var dagen innan hon skulle till sin pappa så fick han sköta all kamning och återbehandling. Men han tar inte det här seriöst. Så jag misstänker nu i efterhand att han inte kammat ordentligt och tillräckligt många ggr.

För i julas, på julafton tyckte jag mig hitta några ägg igen. Han nekade och sa att jag är paranoid och dramaueen. Han lovade att kamma när hon var hos honom. Men han gjorde nog inte det. För idag hittade jag en livs levande lus i håret på henne. Hittade inga fler, men några ägg.

Skrev att hon får stanna hemma från dagis. Men det var som att han ballade ut. Han ska påbörja praktik imorgon. Förstår att han inte vill sjuka/vabba första dagen och jag ställde inte det kravet. Jag stannar hemma från min skola. Men han var noga med att säga att han skulle ha henne direkt efter han slutat. För det är hans vecka egentligen.

Ja - det är hans vecka. Men jag litar inte på att han gör det ordentligt. Dessutom vägrade han acceptera att medlet vi använde sist kan vara hjälplöst eftersom lössen kan vara resisdenta mot det.

Så nu hela kvällen har han istället bråkat med mig och kränkt mig. Jag är så jäkla less. Så jävla less.
Som tur är får jag tag på Paranix ikväll så att jag kan behandla dottern.

Imorgon blir det samtal till dagis. Förstår inte heller deras inställning. Enligt sambon ska det vara okej att lämna barnen där så fort behandlingen gjorts. MEN...missar de då att man en vecka efter åter ska göra återbehandling. Att behandling kan misslyckas. De kollar inte ens barnen. Jag vet inget om de tar ansvar eller meddelar de andra föräldrarna. För de meddelade aldrig mig att det fanns löss bland barnen där. Utan jag upptäckte bara en krypande i huvet på min dotter.

Förbannad som fan är jag.

Under mitt sista år på folkhögskolan blev jag vän med en kvinna i min dåvarande klass. Till skillnad från mina andra vänner lever hon ett familjeliv och är äldre än mig. De flesta jag umgås med är minst tre år yngre än mig själv. Den relationen skapade en klyfta i mitt liv.

Jag levde dubbelliv kändes det som. Ett liv med familj och ett liv utan. Nu när jag på riktigt hamnat i ett dubbelliv (syftar på varannan vecka praktisk mor, varannan vecka passiv mor) känns det som den där klyftan bland vännerna blir enklare att hantera. Nu kan jag umgås med verkligen olika människor utan att känna att jag inte har en fast grund.

Kanske inser jag nu att min fasta grund är ständigt formbar. Det är inte vatten och det är inte is. Men i vår logiska och fysiskt bundna värld då allt präglas av de fem sinnena finns det inget annat att gå på. Men det känns som jag med tiden håller på att hitta en ny dimension där jag kan navigera i trygghet. Det känns väldigt bra. Jag känner mig bra.

Just det...

Vaknade inatt vid tre tiden. Såg att exet hade smsat mig "vaken?" fyrtio minuter tidigare. En liten del av mig ville att jag skulle svara. Men jag struntade i den patetiska delen av mig som fortfarande bryr sig om människor som behandlar mig som skit.

Imorse när jag vaknade kände jag nästan på mig att han försökt kontakta mig via något internetmedel. Och rätt som jag brukar ha (självgod, va?) så hade han skrivit till mig på facebook.

Mailet bestod av en sångtext som han tyckte påminde om honom själv. Och konstigt nog hade han rätt. Det kändes bittert att behöva svara honom något uppmuntrande, då jag hellre hade varit sarkastisk och spydig tillbaka mot honom. Men jag får väl påminna mig själv om karma.

Framför Let's Dance satt jag, vännen och dottern med middagen som blev ugnsgrillad kyckling med ris, grönsaker och tsatziki. Till efterrätt blev det kladdkaka med glass och chokladsås. Jag var så mätt efteråt. Det var en helmysig kväll och det gör ont när jag tänker på att det bara sker en gång till innan vännen flyttar iväg.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med dessa känslor. Om jag ska känna dem och gråta eller om jag ska trycka ner dem och tänka att allt blir bra och att det inte är så farligt. I vanliga fall har jag inga problem med att gråta och visa känslor, men på senare tid har jag varit benägen att fastna i det måendet. Det vill jag inte nu. Vågar inte.

Du kommer bli oerhört saknad av mig i alla fall, vännen.

---

Nu ska den här dagen handla om att inte tänka på killen varje minut och att vi inte kan ses förrän tidigast imorgon kväll. Tror inte jag kommer lyckas.

Ha en skön helg, ni få som läser här.

Nu är helgen här. Den här veckan har gått otroligt snabbt. Jag har knappt hunnit med att förstå att dagarna passerat. Men det känns som helgen kommer destovärre bli väldigt lång. Ikväll ska jag och dottern mysa med en av mina vänner framför tv'n och Let's Dance. Det blir god mat och ett par garv och huvudskakningar åt Blondinbella om vi får som vi vill.

Jag verkligen ogillar Blondinbella. Trots att jag läser hennes blogg varje dag och trots att hon ibland faktiskt skriver en och annan mening som inte är totalt värdelös. Men jag tror att hon ligger bra till i Let's dance...av en anledning endast. Hon är en sån person som bestämmer sig för en grej och sedan gör allt för att få det. Hon har en jävla kämparanda som många verkar sakna. Det är det enda som jag gillar med henne. Om vi bortser från hennes killes katt Max, som jag hade kunnat ge en lilltå för att få klappa.

---

Nu lite uppdatering om känslostadierna....

♣ För två dagar sen kände jag att nu är det dags. Jag skrev ett väldigt långt mail till mitt ex och förväntade mig antingen ett väldigt otrevligt svar eller inget svar alls. Istället svarade han direkt på msn och var väldigt positiv. Det gör ju givetvis mina små misstänksamma hjärnceller irriterade. Jag tror inte på honom. Tror att han just den dagen var antingen himla glad eller full. Jag förväntar mig inga framsteg, men hoppas givetvis. Det är så energikrävande att behöva hoppas in vain om och om igen.

♦ Igår fick jag plötsligt panikångest. Kunde inte andas och fick stå med ansiktet rakt uppåt för att göra luftvägarna fria så det skulle bli enklare. Men som tur var gick det över snabbt. Men det kom i samband med ett mail från min lärare, där han skrivit att han var förvånad över att jag ville ta studieuppehåll. Först fick jag en oerhörd stor skam över hela mig och sedan kände jag mig misslyckad. Ungefär som när man sviker sina föräldrar och vill sjunka genom jorden. Kändes som det som förväntades av mig gick upp i rök.

Men nu...idag. Känns allting mycket bättre. Det är huvudsaken. Vilket långt inlägg.

Ringde och talade med två studievägledare idag. En på psykologi institutionen och en på socialhögskolans institution. Det bådar inte gott att komma in på psykologutbildningen. Fyra andra personer från folkhögskolan måste först hoppa av på två veckor. Så jag släpper den tanken helt nu.

Sen återstår ett val.
Ska jag fortsätta med socionomutbildningen? Jag vantrivs i klassen, mest för att jag inte känner någon och inte har någon att spendera tid med. Allt känns så negativt där. Inget positivt och hoppingivande finns. Eller ska jag ta ett studieuppehåll på en termin och läsa psykologi en termin? Men till vilken nytta? Vad behöver jag det till? Jag tvekar. Då påminns jag om ordspråket "finns det tvivel, finns det inga tvivel" och tvivlar ännu mer. Bör jag påbörja något som jag är osäker på?

Vill jag verkligen ta uppehåll pga vantrivseln eller spökar tankarna och rädslan för mig? Jag har mer eller mindre struntat i skolan. Skjutit upp hemtentan, varit totalt oengagerad i grupparbetet och sådant gör mig rädd. Det är sådana känslor som fick mig att skolka hela gymnasiet. Skammen.

Så nu har jag till imorgon på mig att bestämma mig för vad jag ska göra åt min framtid. Fan. Fan. Fan. Vill ha hjälp. Åsikter. Men ingen kan ge mig det. Det är jag och mig själv det står mellan. Rädd.


edit: ju mer jag tänker desto mer känns det som jag borde gå kvar på min utbildning.

Killen och hans mor åker iväg till Dalarna över helgen. Det ska bli intressant att se hur jag klarar detta. Ingen kontakt på tre dagar. Jag är nervös. Det kanske låter som jag är sjukt beroende...och det är jag nog. Förlitat mig på lyckan jag får från honom i flera månader nu. Så jag är otroligt rädd för hur jag har det utan honom. Men men...det gäller att sysselsätta sig själv.

Igår kom hans mor dessutom hem från sin semester. Jag fick två palestinasjalar i present. En lila/svart och en röd/svart. Så glad jag blev då. =)

Nu ska dottern iväg till dagis och bjuda på glass för att hon fyllt fyra år. Hon är i extas. Det är förståligt.

Jag har skjutit upp min hemtenta. Grupparbetet har jag inte gjort något på. Det känns inte alls bra. Jag är så jäkla trött på skolan. Vill inte ens dit, vill inte se någon i klassen. Hatar det.

Får hoppas att det vänder...att det ens är möjligt att vända.
Imorgon får man resultatet från intagningen....usch.

Dottern fyllde år i helgen och jag gjorde smörgåstårta. Det blev en massa brödkanter över och det passar då utmärkt att mata ankorna i parken här i närheten med kanterna. Så igår, trots minusgrader och hemsk blåst gick jag, dottern och killen iväg och matade ankjävlarna. De åt, och åt, och åt. Tog aldrig slut.

Sen promenerade vi runt. Lekte lite, skrattade och på väg hem var allt så perfekt att det kändes som en saga. Dottern skrattade och lekte en massa med oss, men främst med killen.

Vi kom hem och jag städade, lagade mat medan de ritade, dansade (?) och tittade på tv. Vad händer?? Jag blir rädd när killen är så himla fin mot henne. Det handlar om större grejer när inte bara jag blir fäst vid honom utan även dottern. För då..OM det skulle ta slut...får även hon ta en smäll. Hemskt.

Men än så länge är allt fint. Han sov över här och ligger än i sängen och sover.

I flera månader har jag nu stått ut med psykisk terror från mitt ex. Han mår inte bra. Vet inte alla anledningar men han är en trasig själ som när han kan sätter sig på andra för att själv må bra över andras dåliga mående. Något kontrollbehov eller maktkänsla kanske det handlar om.

Hur som helst så har jag tröttnat på att ta skit från honom. Jag orkar inte stå emot och ständigt påminna mig själv om varför han skriver saker till mig ständigt. För aldrig har han sagt något öppet mellan två ögon. Det är alltid sms/msn/mail. Det skiftar beroende på hur han själv har det. När han "blev kär" i en av mina vänner var det aldrig prat/hot/eller annat skit mot mig.

Det är nästan som att om han inte har det bra, ska inte jag heller ha det. Givetvis tänker jag inte stå ut med det. Så jag har pratat med mamma och en del med killen. De båda tycker att jag ska begära om ensam vårdnad för dottern. Inte bara på dessa grunder, utan även andra saker.

Jag själv funderar dock på att prova annan taktik först. Den går i princip ut på att alltid besvara hans spydigheter, hot och kränkningar med ett kallt sms där det står något i stil med. "Var god och hör av dig när du har något väsentligt att säga." Sedan ska jag skickat ett par mail till honom med allt som är skit med honom. Allt som dottern säger till mig om honom. För att stampa på honom så han blir ännu mindre. För vill han ha krig så ska han få det.

Så som han lever och sådana saker som han gör leder endast till en sak. Att han försvinner från vår dotters liv. Det tar bara olika lång tid beroende på vilken väg han väljer. Jag har fått nog.

Nu gäller bara och endast rävspel. Alla odds är med mig och inga med honom. Survival of the fittest.

Nu har jag inte bloggat på ett tag. Det har varit ont om tid till surfande vid datorn. När jag väl suttit ner här har jag försökt läsa de bloggar jag bryr mig mest om. Senaste en och en halv veckan har killen dessutom näst intill bott här hemma. Förutom två nätter då vi sov hos honom.

Det ledde till enorm tomhet när han väl inte sov här en natt. Men som tur var var jag så trött att jag somnade nästan direkt. Innan jag somnade in lyckades jag skicka iväg ett sms som löd:

"Jag önskar att jag kunde få somna och vakna bredvid dig varje dag. Jag älskar dig, min glädjekälla. Puss och natti." Och eftersom jag vet att han inte har pengar på sin mobil la jag mig tillrätta för att sova. Några minuter senare ringer han upp mig.

Jag - Hej
Han - Hej...jag ville bara säga att jag älskar dig och att min kudde luktar dig.
Jag - Aaaaw. Jag älskar dig med.
Han - God natt.
Jag - God natt.

Jag vet...jag är fjantig, men jag är kär!!
Nu ska jag återgå till det tråkigt gråa vardagslivet som innebär tvätt av kläder. Ner och hämta allt nu. Usch.