Fan jag orkar inte vara själv nå mer. Jag pendlar mellan att vara apatisk, sova och att vara extremt ledsen. Det är iallafall så det varit idag.

Jag börjar inbilla mig att killen kommer tycka det är skönt att vi inte ses och glömma bort mig. Fy fan vad osäker jag är. Jag vill verkligen inte det ska vara så här precis innan jag ska åka iväg till vännen. Jag vill bli frisk och jag vill bli det nu.

Fan vad jag är beroende av honom. Jag är svag.

Jag älskar när han skrattar så att tårarna rinner och han måste kipa efter andan.
- Eller när vi argumenterar och han säger något som visar på att jag hade helt fel.

Jag blir fylld av glädje när jag ser honom leka med dottern...
- Eller de gånger då han försöker lära henne något som hon egentligen är för liten för att förstå.

Jag känner mig trygg när jag vaknar mitt i natten av att han kramar mig och jag känner hans andetag mot min axel.
- Eller då jag ligger med huvudet i hans knä och blundar medan jag lyssnar på hans röst, då han pratar.

Idag berättade mitt ex att han o hans tjej väntar barn. Det kändes efter en stund som att allting i universum är byggt för att i slutändan klaffa perfekt. Allt som sker har kanske sin mening och något på vägen till allting leder till något annat som ger oss något vi behöver.

Jag beblandar mig ingenting med deras beslut, har ingen åsikt om det är ett klokt val eller ej. Det enda jag bryr mig om är att dottern min ska få det bra i slutändan. Hon kommer bli glad så fort hennes pappa berättat att hon ska få en lillebror/syster.

Det här är en av de sakerna med mig som jag är stolt över. Jag är genuint glad för deras skull. Att de ska en dag på sjukhuset tillsammans se ett liv födas som de sedan kommer ha som gemensam glädjegrund i livet ihop. Den stunden av lycka är de värda, oavsett vem de har varit, vad de gjort eller hur de tänker. Lycka till till de båda.

Vi hade för första ggn ett fall att lösa i skolan. Vi satt med gruppen från o med morgonen och fick jobba på lösning. Det var inte enkelt att komma överens åtta personer, men det gick väl hyfsat till slut. Vi blev klara några timmar tidigare än deadline och killen kom för att möta upp mig. Vi åt lunch ihop på en hamburgerrestaurang, supergott. Han drack öl till lunchen, det gjorde de flesta på restaurangen. Jag ville också, men är fortfarande anti-öl efter kräksjuka på fyllan för nåt år sen.

Ikväll ska det ses på tv, pratas och drickas vin (för min del) och öl (för killen). Skön avkoppling efter en vecka som faktiskt känts väldigt lång för en gångs skull. Kanske är saknaden efter dottern som gjort det. Oron över ekonomin och det faktum att jag hade tenta, jobbat, varit på bio och bjudning. Det är mycket på en gång för mig som oftast bara hänger hemma eller i skolan.

---

Nu gällande skolan. Allt fungerar mycket bättre numera. Jag trivs bra i gruppen och börjar komma väldigt bra överens med några. Jag kan äntligen skämta och vara mig själv i skolan. Men samtidigt är det inte till överdrift, det är precis lagom. Fan vad svenskt det känns att säga så, men ibland är lagom alldeles perfekt.

---

Fick brev idag om att dottern fått dagisplats på ett dagis väldigt nära mig till hösten. Fick ångest direkt jag öppnade brevet och insåg vad det gällde. Detta har jag velat sen augusti och nu är det snart dags...och då tvivlar jag. Kommer det dagiset vara lika bra? Kommer hon trivas? Är det rättvist att byta när hon faktiskt trivs bra och det funkar med långa bussresor? Jag smsade hennes pappa och givetvis svarar han inte. Vi har några dagar på oss att tacka ja. Jag har ingen aning om hur vi ska göra. Tror inte ens hennes pappa kommer klara av att hålla tider med det avståndet som de får i så fall. Fan...det ska alltid vara ena viktiga beslutet efter den andra. Vad hände med att få det lugnt ett tag?

Killen kallade efter mig på msn igår. När jag kom till datorn ville han skicka något till mig som visade sig vara en powerpoint presentation. Han skrev att den "passade mig".

Jag tittade på den och började gråta halvvägs. Inte dåliga tårar, utan fina tårar.
Fan vad jag älskar honom... om jag hittar historien någon annanstans eller orkar skriva av hela från presentationen så ska jag göra det. För alla borde läsa den.

Igår var det våffeldagen och killen hade berättat förra veckan att hans mammas ena vän hade bjudit dit oss för våfflor. Jag trodde hela tiden att det skulle vara vi fyra, men när vi kom dit var där redan flera personer. Och fler dök upp.

Vi var väl en tolv personer och killen var yngst, förutom mig o honom befann sig en annan person där runt trettio. Alla andra var minst 50+. Men våfflorna var utomordentligt goda och sällskapet var underbart. Vi satt hela kvällen tillsammans och diskuterade skolans problem med ungdomar, motivation och diverse personer berättade om hur de på deras arbeten går tillväga.

Jag o killen skulle senare iväg på bio så vi var tvungna att lämna dem och det kändes så surt. För vi hade båda två väldigt trevligt. Så nu har jag bestämt att i fortsättningen när vi är bjudna på något sånt och han vet att det kommer bli en massa pensionärer och vi får han INTE låta mig boka något till senare på kvällen. =)

Kvällens bästa var ett skämt som en man som satt bredvid mig drog...
En man var hemma hos en vän och hans familj på bjudning. Plötsligt börjar alla skrika "jaaaaa jaaaaa tvååå år." ett par ggr och sedan blir de tysta. En stund senare skriker de återigen "Tvåååå åååååår, tvåå ååååår, JAAAAAA" Då frågar mannen vad det är de verkar fira. Då säger mannen i familjen "Titta det står från 3 år" och pekar på ett pussel. "Vi klarade det på två år."

Hahahahahaha...det var ungefär då jag valde att presentera mitt väldigt höga skratt för sällskapet.

Fan vad jag älskar att jag får vara med om dessa dagar med killen.

---

Vi såg Watchmen o den var inte bra...Men det var trevligt ändå.

På väg från tåget till skolan idag började en tjej från min klass, som jag aldrig förr utbytt ett ord med, prata med mig från ingenstans. Jag tror hon märkte min förvåning. Men jag blev också väldigt glad. Sen har det varit så hela dagen, folk har pratat med mig. En kille i klassen valde till o med att sätta sig med mig istället för några andra innan tentan började. Wow.

Jag kanske börjar komma ur min negativa dimma där jag avlägsnar mig alla andra i tron om att inte vara omtyckt.

Nu är tentan gjord. Det känns väldigt konstigt. Jag har inte känt så här inför de andra tentorna, mest förmodligen för att jag inte riktigt brytt mig om dem. Inte pluggat och heller inte förväntat mig något. Nu känner jag snarare att, trots för kort tid till effektivt pluggande, så finns det en chans till att jag klarar mig. Givetvis vill jag då ha klarat det.

Är helt slut i huvudet nu. Vill egentligen lägga mig ner o sova bort hela eftermiddagen. Men samtidigt behöver jag städa. Inte för att det är stökigt här, inte alls. Men dammigt. Behöver dammsugas o våttorkas. Den här veckan som jag lagt på att plugga har samtidigt lett till att jag inte låter disken bestå utan diskar frekvent, lagar mat och plockar undan hela tiden så det inte blir stökigt. Sängen har blivit bäddad och renbäddad oftare än vanligt och jag har mått bra. Om man bortser från mina osäkerhetskänslor och rädsla inför tentan. Så man kan väl påstå att ena strukturen för med sig rutiner i det mesta.

Får väl planera in en eftermiddag till städning...
Kanske orkar jag till o med bära upp saker till vinden. För att sedan ta en långdusch innan jag börjar med maten. Ska äta med killen så fort han slutat.

---

Idag när vi stod i solen och pratade tittade jag på honom och kände världens starkaste kärleksrus genom hela kroppen. Han är lika fin och till och med finare nu än då jag var nykär. Ibland vill jag bara slänga mig i hans armar o hamna på en öde ö där vi kan kramas och ägna oss åt att ha kul med varandra non-stop. Kärlek.

Somnade tjugo i fyra inatt. Är så himla trött och orkar egentligen inte plugga alls. Vill bara ge upp. Har inte pluggat något de senaste två dagarna. Varit för tankespridd o trött. Seg i huvudet. Som om jag är på droger, halvt omedveten ständigt. Ingen energi till mentalverksamhet alls.

Det har i sin följd lett till att jag på morgontimmarna då man börjar vakna till drömmer om Durkheim, Weber och diverse sociologiska uttryck. Börjar få smått med panik. Måste lägga mig tidigt ikväll så att morgondagen inte bli fiasko pluggmässigt. Funderar på att vara vaken i 24 timmar om jag orkar o plugga. Kan alltid åka hem o sova ut ordentligt på tisdag klockan ett, då tentan är slut.

Usch. Är så orolig o nervös. Nu börjar jag tappa fästet för tentan är för nära.

---

För övrigt saknar jag killen något förbaskat. Han var här en stund igår natt men ändå. Behöver hans kramar och närhet.
Behöver gråta ut.

Det värsta med att ha långdistansförhållande till sina närmsta vänner är att man tappar den vardagliga kontakten o istället blir som en långt-borta-stöttepelare. Man blir en jävligt bra vän som kan ge uppmuntrande ord då man själv är i bra balans. Men man missar många tillfällen då man annars hade ställt upp för varandra, just för att man är så långt ifrån varandra.

Jag har mått skitdåligt ikväll. Jag har mått väldigt dåligt många ggr sen mina vänner flyttat. Men det har hänt kanske 2% av gångerna då jag ringt och pratat av mig. Jag vill helt enkelt inte lägga över det på deras liv. För det är skillnad mot förr. Förr var jag en del av deras vardagliga liv. Skitet man drogs med var dag i form av problem var så mycket mer än belastningen av då vänner behövde ens stöd. Då kände man sig snarare bra, för vännen behövde en.

Men nu när alla tre lever sina olika liv tror jag helt ärligt att man kommer ifrån det där med att vara varandras vardag. Så därför är man inte lika involverad i den andras problem heller. För man kan inte. En människa kan bara hantera en viss mängd med saker. Det är sorgligt på ett sätt.

Samtidigt tycker jag mina vänskapsrelationer växt otroligt mycket på att veta hur mycket man ändå finns för varandra trots avståndet. Men det där som man hade fått om man varit varandra nära... Jag hade helt enkelt hycklat om jag hävdat att jag inte saknar det o känner ett tomrum efter det.

För just nu...även om jag vet att två vänner verkligen älskar mig, så finns det inget som hade fått mig att lyfta luren o förstöra deras lördag kväll. För även om de känner sig behövda, så är inte den känslan mer glädjande än den glädjen de får av det de redan gör just nu, omedvetna om mitt mående. (Jag antar att hon längre bort pluggar, alltså kommer den glädjen då hon lyckas med plugget vara mer värd än den då hon hjälpte mig. Dessutom viktigare! Och hon som bor närmre är med sin pojkvän som hon inte kan träffa var dag. Den glädjen är hon värd.)

Jag förstår också att ni båda kommer vilja skriva kommentarer där ni säger emot mig. Men ni vet mkt väl båda två att ni själva också avstår från att ringa då ni mår dåligt. Vi är i en fas i vänskapen som ...åtminstone jag...hellre hade varit utan. För jag föredrar faktiskt det vi hade innan. Men jag skulle aldrig välja bort någon av er, hellre detta än inget. Mkt hellre DETTA. Jag älskar er. Det här är det mest bitterljuva inlägg jag skrivit någonsin.

Nu börjar jag bli destruktiv...
Eftersom jag är överviktig bryr jag mig sällan om att köpa kläder. Det är liksom inte kul att kolla på kläder när det mesta är för litet eller sitter konstigt (för att de som gör kläder till tjockisar, tror att alla är formade som päron, vilket jag inte är).

Men i vissa perioder blir jag galen - go bananas - och köper mer än vad mina tillgånger tillåter mig. Men eftersom det händer max 3 ggr/år så inbillar jag mig att det är ok. Är det så? Är det ok? Jag söker alltså bekräftelse via mina läsare på en hemlig blogg. Jag är alltså i så pass mycket knipa rent samvetsmässigt att jag egentligen bara vill att ni ska säga "jamen visst är det ok att unna sig lite kläder ibland." *harklar sig*

Nu är det som så att jag på en o en halvmånad beställt tre par jeans, två par skor och två tröjor. När jag är fattig, behöver spara pengar till sommaren, måste ha pengar att spendera då jag åker på resa till vännen snart, måste köpa födelsedagspresent till killen, har räkningar som e höga o dessutom skulder till min mamma. Jag suger med andra ord. Suck.

Men sen å andra sidan. Jag hade två par byxor som jag använder on a regular basis och inte så överdrivet många tröjor. Okej, skor har jag mycket av, speciellt med tanke på att jag har ett par som jag inte ens börjat använda. Men... jag är mållös.

Ååååh. Jaja...det får bli sista gången nu fram till typ...augusti.

Igår var två vänner och deras dotter på besök. Jag får panik av såna formella möten. Skillnaden med dem o andra jag umgås med är främst att de är de enda som är äldre än mig och dessutom några år äldre. Så de ger en mer "vuxen" tillvaro. Dessutom är de den sortens människor som bränner pengar omkring sig, medan jag gärna inte bränner pengar överhuvudtaget, såvida jag inte får ett infall av dåligt omdöme och beställer kläder online (som jag gjort idag) som jag egentligen inte har råd med. Hursomhelst...

Dessa vänner har gång på gång bjudit mig, min respektive och annan gemensam vän på middag. De ger presenter o erbjuder sig att ge en gamla saker de inte använder själva. Jätteschysst och trevligt. Igår var det då dags för mig att bjuda på middag.

Nu ska ni få se hur en sida av mig är...
Först hade jag panik i två dagar över vad jag skulle laga. Det kändes som allt skulle vara fel på något sätt, att man lagar något som någon av dem inte gillar. Sen ville jag heller inte bjuda på något de själva bjudit på. Till slut blev det kycklingfilé, fläskfilé, klyftpotatis, tre såser o en massa sallad. Jag köpte vin, mineralvatten, ostar till ostbricka o blev på en dag nästan ett helt barnbidrag fattigare. ?!?!?!??! Ska det vara så här att bjuda vänner på middag? För i så fall slutar jag med det genast. Sen spökar tankarna om hur många gånger de bjudit på middag o de brukar verkligen göra mycket mat o ha alla världens olika tillbehör till. Usch. Hur orkar de lägga så mycket pengar på sånt.

Sen utöver hela den grejen...hela dagen igår gick åt att handla, förbereda o laga mat. För att sen äta en stund och sen plocka undan, diska, ta fram annat...blaaa blaaa... ORKA!!! Jag förstår inte hur min mamma, hennes vänner o alla andra invandrarmorsor orkar hålla på sådär (o givetvis en hel del svenskar tydligen). Varför?! All denna tid, stress o pengar över en middag?? Är inte umgänget viktigast? Plötsligt förstår jag min mammas man som avskyr sånt här. Han tycker man kan ses några timmar, prata o fika lite. Inget märkvärdigt o stort.

Sen efter allt var över med ätande, diskande o sånt, skulle dottern läggas. Hon var stentrött o somnade snabbt. Och en halvtimme senare satt jag på soffan i killens armar o alkoholiserade mig själv med vin. För jag var så utmattad. No wonder folk blir småalkisar.

Nä...såna här maffiga middagsbjudningar med fullsmäckat bord där man knappt har plats att sitta - går feeeetbort. Jag orkar inte sånt här. Nu återgår jag till att bjuda mina närmsta vänner på persisk mat el nåt.

O det här känns jävligt illa att säga: Men hon som va här igår..hon pratar så jäkla mycket oavbrutet o högt. Sen när hon fått i sig alkohol blir det högre o mer "jag har faktiskt rätt i allt o är bäst." Vilket givetvis inte stämmer. Usch...dålig människa är jag.

Blev påmind innan om att man faktiskt kan söka till nästa termin nu. Så nu är det gjort.
Återigen är psykologprogrammet i Lund på första plats. Jag har bestämt mig nu för att söka det tills jag kommer in helt enkelt. Sen om det blir när jag är 38 år, gör det inget. Då blir jag en dubbel (alternativt trippel) examinerad kvinna med några års arbetslivserfarenhet. Finansieringen får jag ta när jag väl kommer in, det löser sig alltid. Mamma o pappa klarade sig med två barn, bostadsrätt o en massa lån. Jag klarar mig super på något sätt.

Men om jag inte kommer in till nästa termin har jag sökt till fyra olika psykologi/rättspsykologi-kurser att läsa på distans samtidigt som jag läser det vanliga. Så det blir 150% studier nästa termin om jag inte kommer in på psykologprogrammet. Tanken är att läsa mig upp till en c-uppsats i psykologi samtidigt som jag läser socionomprogrammet. Dvs om jag inte byter utbildning på vägen.

---

Har nyss ätit middag, blev en stor sallad med en grillad kycklingfilé o lite vitlöksbröd till - behöver jag säga hur gott det var?? Riktigt gott. Nu ska jag plugga vidare medan killen glor på Criminal Minds.

Äntligen har jag fått en kurator tid efter remissen. Det blir inte förrän slutet på april, men det är bättre än ingenting. Nu ska jag bara fundera ut vad det är som jag egentligen behöver hjälp med. Men det känns skönt att veta att jag kommer igång med även det inom snar framtid.

Jag är rädd för att allt jag läser bara läses o inte fastnar. Ska läsa ut ena boken idag o sedan anteckna allt viktigt i ett dokument. Sedan ska jag läsa i den tråkigaste boken för att ha det gjort.
Ska spara psykologin till sist pga två anledningar -

1. Det är det jag kan mest om redan.
2. Det är roligast o går snabbast att plugga in.

Det är alla dessa sociologer med sina teorier som tar död på mig. Just det...och deras superlånga uttryck för allt....suck. Hoppas det fastnar....

---

Igår visade killen ännu en gång vem han egentligen är, då han hindrade mig från att begå ett stort misstag. *fånigt kär-leende*

Till en början var han bara intressant eftersom han var sådär märkligt passiv men ändå så medveten och delaktig i allting. Sedan blev han en del av min vardag. För att sedan gå över till att bli en av de viktigaste personerna för att jag skulle vara glad. Jag minns så tydligt hur bara hans närvaro gav mig den där lilla extra energikicken. Hur hela jag sprattlade inombords så fort jag mötte hans blick.

Det fanns ett helt hav av anledningar till att vi två inte skulle vara tillsammans, men ändå efter nästan ett år av förälskelse är vi ett par och lyckliga ihop. Varje dag känner jag samma pirr i magen av att titta honom i ögonen. Vi för fortfarande samma intensiva och eldiga diskussioner. Våra kramar, pussar och kyssar blir ständigt djupare och mer personliga utan att tappa sin glöd eller intensitet. Än idag fjantar vi oss genom att jaga varandra i lägenheten och brottas, enda skillnaden är att vi numera kan ta en paus och uttrycka kärlek kroppsligt.

Det går inte en dag utan att vi ger varandra flera komplimanger. Vi beklagar oss över andra till varandra och delar intressen med varandra. Han är mitt livs kärlek den där killen med guldhåret.

Jag är rädd för att han aldrig ska förstå hur mycket jag älskar honom.

Killen kom hit igår, trots att vi inte skulle ses först. Han kom ganska sent och jag satt och pluggade. Efter en liten stund var jag inte alls lika hård, irriterad och nere. Det var skönt att få prata av sig lite och planera.

Jag har ju tenta nästa vecka och jag har väldigt mycket att läsa till dess. Inte bara läsa givetvis utan också lära mig. Men han lugnade ner mig. Vi beräknade hur plugget ska gå till och det verkar gå, så länge jag är disciplinerad. Han sa till o med: "Du är smartare än mig, för du lär dig mycket snabbare." Aaaaaaw. Det är så inte sant, men ändå fint att han tror det.

Sitter o äter två mackor med chorizokorv på och dricker blåbärste. Ska iväg till skolan om en kvart (eller ja megarunda till dagis först o sen till skolan). Strax efter lunch ska jag möta mor som behöver hjälp med all sin packning. Idag åker hon. Jag är rädd och orolig över att något ska gå fel. Inte bara på planet utan även i landet. Men två veckor...sen är hon hemma.

Fan mår inte alls bra just nu. Vet inte vad det beror på heller. Det kan vara pga en massa småsaker eller som effekt av allt. Men det är riktigt jobbigt och jag är totalt ensam i det. Inte för att det hade hjälpt med någon hos mig heller.

Hur fan ska jag kunna plugga till tentan i det här? Har tenta på tisdag och jag har inte pluggat något alls. Inget. Har dessutom missat massor med föreläsningar i och med hela abort skitet o allt dåliga måendet i samband med det. Faaan.

Jag MÅSTE klara det här också.

Det var inte lätt att få dottern att somna igår. Tog en timme och tio minuter. Vet inte om det var för att det var första natten, om hon somnat sent hos sin pappa eller vad det berodde på. Vet bara att det totalförstörde mitt humör. Jag var irriterad, arg och kände mig dålig. Mår väldigt dåligt de gånger hon säger att hon inte vill sova här.

Så när jag mådde alldeles för dåligt pga irritationen skrev jag sms till killen om att vi skulle ses senare, men hade i åtanke att ställa in träffen helt om mitt mående inte förbättrades snabbt. Men då var han redan utanför, så han fick komma in. Då hade dottern ännu inte somnat. När hon väl somnade gick jag raka vägen in i duschen och stod där länge. Frös och var arg. Värmen kom tillbaka till mig men inte måendet. Så jag satt mest tyst och såg likgiltig ut medan vi såg på sitcoms och humorprogram. Han märkte att något var fel. Speciellt då jag halv elva ville gå och lägga mig.

Jag gick o la mig och började gråta. Inte hysteriskt (som det brukar vara) utan mer några tårar hit o dit. När han efter tio min kom in och la sig hos mig kände jag mig mest tom. Så jag bad honom åka hem, fastän han ville stanna. Men ibland mår man bara dåligt. Det hjälper inte med sällskap. Det här sms:et fick jag av honom när han hade gått...

"Alla är ledsna och gråter ibland. Jag förstår att du vill vara ensam det vill jag också då jag är ledsen ibland. Men du ska veta att jag finns här om du vill prata. Jag vill finnas här för dig. Älskar dig. Puss. Hör av dig om du vill att jag ska komma."

Tjugo min senare somnade jag. Vaknade idag tröttare än trött och likgiltig. Känner att mina krafter idag måste gå till...

1. Att hålla "Fatty" borta.
2. Göra alla sysslor.
3. Plugga...

Resten får i så fall vänta. Nu ska jag sätta igång. Adios.

ps. trots allt så är jag i kontroll och mår bra, även i gråten. Så mår jag bra. Jag är lite förvånad.

Min bror åkte hem idag. Det känns redan tomt efter honom. Gillade att ha honom häromkring. Sen så kommer han och killen väldigt bra överens också. Det gör givetvis mig aningen lyckligare. Min bror slängde ur sig att han tyckte att killen verkade vara en fin kille. Inte en bra grabb, utan en "fin kille." Tyckte det var lite sött.

Mamma var här en stund innan. Hon åker till vårt hemland på onsdag och är borta i två veckor. Det kommer bli svårt. För även om det oftast är hon som ringer mig så kommer jag säkert vilja ringa henne redan dagen efter hon åkt, bara för att. Inte så att jag inte kan nå henne, men man begränsar samtalen en aning eftersom det är så dyrt att ringa dit.

Nu får jag gå o koka ris och byta sänglakan innan middagen står på bordet. Måste svänga in om duschen också senare. Som tur är har jag lyckats göra en uppgift idag så jag känner mig bättre bara på grund av det. Och än så länge är jag oövervinnerlig över "Fatty" också. Med andra ord, allt går positivt. *tummen upp*

Igår kväll skrattade jag och killen så himla mycket att vi till slut inte kunde andas. Så mycket har vi inte skrattat på evigheter.
Han sa sedan: Det har varit en bra helg, alla helger borde vara så här.

Mitt hjärta smälte bort sekunden efter.
Några timmar senare somnade vi båda två utslagna och vaknade tidigt imorse. Han har skola idag och jag måste skicka in ett arbete senast klockan tre idag. Min bror åker hem idag. Dottern kommer hem hit. Alla mina planer börjar verkställas idag.

Den här dagen är speciell! Måndagen den 16 mars!
Nu ska jag sätta mig i soffan med Sociologiskt perspektiv bla bla bla i handen... Ja det är en bok.

Jag såg på "Sanningens ögonblick" innan ikväll. Fy fan alltså vilka personligheter man får se där. Jag blev uppriktigt sagt väldigt besviken över hur vissa människor ser på saker och ting. Så ytligt och materiellt. Jag kommer aldrig att förstå dessa människor och ständigt ta avstånd från dem.

Det är en sak för mig att vara materiell i formen av att man är prylbög, gillar att shoppa eller att ha ett stort intresse för bilar. Men att värdera livet, sin lycka och filosofin kring metafysiska väsen baserat på materiella saker och ytligheter - det är för mig en kraftig nedsäkning. Först och främst av sin egen karaktär och personlighet, men också för det man står för som människa. Jag anser att vårt sinne och vår kapacitet i form av hjärna finns för att vi ska göra gott. Inte ska man då vara en räv, ytlig och använda sig av armbågar för att få allt kring sig att vara "top notch".

Någonstans långt inom mig rättfärdigar jag dessa personers agerande och existens med tanken om att vi alla balanserar ut varandra. För allt idiotiskt, elakt, slugt, hemskt och ont finns det glädje, genuinitet, gott, omtanke och förlåtelse.

Men samtidigt kan jag inte radera bilden av allt onödigt skit som människor skapar utav sig själva. För det är verkligen onödigt med väldigt mycket av det man fick se ikväll.

Som koppling till rubriken - besvikelse. Det här är för mig ren besvikelse, till skillnad från tjejen som deltog som var besviken på sina föräldrar pga att de inte hade bra kontakter och bra ekonomi. Flicka lilla, du är vilsen, människa. Du är en trasig själ. Må du finna allt materiellt du vill för att sedan inse att du på insidan fortfarande är tom. Om det krävs för att du ska inse är jag villig att skänka dig mer än jag själv kan få.

Suck.

Nu är det dags för något som den här bloggen inte ofta får en dos av - glädje och positiva ord.

Igår hade killens mor middag. Hon firade sin födelsedag och jag var bjuden. Tillsammans med sina vänner o några släktingar satt de allihopa i deras vardagsrum och åt någon kaviar aptitretare och drack martinis - då jag klampade in med en rosbukett. Hon såg så glad ut och så majestätisk. Ni som läser som träffat henne kanske förstår vad jag menar med att hon ofta är/ser och uppför sig väldigt mäktigt. Jag älskar det med henne, ser upp till henne och hennes säkerhet.

Redan då jag stod i hallen visste jag att kvällen skulle bli lyckad. Så där satt jag, umgicks med 50 och 60 plusare och diskuterade livet, ekonomin, minnen och allt vad man kan tänka sig. Vi åt middag, efterrätt och drack en massa vin. Även jag som inte gillar vin fann smakligheten i det igår. Ett australiensiskt vin vann mitt hjärta med sin lilaröda färg.

Fram till midnatt pratade vi (mestadels de). Jag o killen försvann ut på balkongen och mös emellanåt och i diskussionerna utbytte vi blickar och jag förstod på honom att jag inte hade gjort bort mig, honom eller hans mamma genom att säga något olämpligt eller genom att brista ut i ett gapskratt.

Så när vi promenerade hem till mig var jag världens lyckligaste människa. Vi satt i en timme och pratade innan vi bäddade ner oss i sängen och mös, gosade och kysstes till sömns.

Även om denna bloggen är "hemlig", anonym eller vad man nu vill kalla den så känner jag att vissa saker kan jag inte dela med mig fullt ut. För de tappar lite av sin helighet genom att fler får veta om det. Och i framtiden från o med nu kommer vissa saker kanske inte göra er läsare 100% kloka, men för mig (som är den viktigaste läsaren här) är det fullständigt klart. Så jag ber i förväg om ursäkt för alla oklarheter och texter som kan leda till förvirring. Ni som känner mig o läser här får gärna fråga o så svarar jag så gott jag kan om vad som menas i all kryptiskt som må hända dyka upp.

---

En del praktiska saker i mitt liv måste förändras i samband med det här. Jag är rädd för att en del viktiga saker hamnar i skymundan, men samtidigt så får det inte ske. För gemene man (men mestadels jag och min styrka) klarar det här. Det är jag inte tveksam på. Men huruvida "Fatty" eller jag vinner kampen är det som är avgörande för hur det här loppet slutar. Mållinjen är långt bort men som Socrates så fint sagt en gång i tiden - There are no ordinary moments and there is never nothing happening.

Så varje ögonblick är ett steg mot rätt riktning så länge jag vinner över "Fatty". Än så länge har jag två morgonar i rad vaknat ledsen. Båda morgnar har jag tänkt "Nej - inte ledsen igen. Du skulle må bra!" Men sedan tänkt. "Just nu är jag ledsen, för Du är där och spökar. Men om en liten stund mår jag bra igen." Sen har jag gråtit några skvättar och vunnit. Mått bra. Gjort saker som rushar mitt mående.

Och nu ska jag påbörja min måltavla i PS och se till att inte på något sätt låta något eller någon hindra mig från det här. Jag kommer få mitt mål, bli av med det dåliga måendet, stärka min kämparanda och bygga upp den där personen som alla älskar. Hon...Jag kommer att bli ännu bättre än allt som är bra med mig nu. Och det... Det ser jag så otroligt mycket fram emot. Det är priset för mig, för min dotter och för min framtid.

Gårdagen var inte så bra. Jag skulle ha varit ledig, men tackade ja till att jobba. Med givna anledningar - jag kommer att behöva pengarna. Jag har inte råd att tacka nej till arbete helt enkelt.

Men trött var jag och arbetsdagen bjöd inte på några underhållande situationer eller trevligheter. Jag gick ner mig i energinivå på dagen. Träffade killen sedan o köpte present till hans mor, som fyller år. Men på något sätt tog "fatty" i mig över och jag blev ännu mer nere och tänkte negativa saker om o om igen.

Till slut på kvällen när jag gick ifrån killen grät jag så fort jag kom ut. Jag orkade inte med "fatty" som ständigt påpekar och tolkar saker som negativt för mig. Som att i en tävling ha en av motståndarna stående inuti en själv och psykiskt trakassera en med mothugg o klagorop som ska sänka en. Hemskt.

Men jag kämpade emot och klarade mig genom resten av kvällen med mor o bror. Somnade dock nere klockan ett på natten. Vaknade nere imorse vid åtta o vägrade ha det så.

Gick ut o promenerade i 45 min och sänkte "fatty" mentalt så gott jag kunde. Nu sitter jag och rättar mors examinationsuppgift i pedagogik. Klockan fyra ska killen hämta mig. Jag ska vara på bra humör då och inte låta "fatty" tränga sig genom. Jag ÄR inte "fatty", jag lever bara med henne.

Det händer inte ofta att jag skriver positiva saker.

Men!

Idag på jobbet gav många av klienterna mig positiv feedback. Jag kände riktigt hur jag passade in. Vissa vände sig till mig när de kunde välja andra för hjälpen de behövde. En del hade småproblem som jag lätt löste åt dem. En fick lära sig något nytt av mig. Jag blev kallad prinsessa, fick en klapp på ryggen och även en kram. Vissa av dem skojar friskt med mig (gott tecken med tanke på deras situation) och kollegorna verkar väldigt nöjda.

Så allting pekar för en gångs skull åt posiviteten. Jag gör något bra på jobbet.
Jag gillar verkligen det jobbet.

Igår blev jag ledsen igen. Dock var det för första gången på ett tag - då det inte handlade om aborten. Jag fick istället en dos av dåligt mående pga min dåliga självkänsla.

Det är så mycket i mitt liv som präglas och styrs av självkänslan - precis som det är för så många andra, om inte alla människor. Skillnaden är egentligen bara att jag har extremt låg självkänsla. Jag tror att det mest beror på att jag alltid fått höra av olika personer att mitt utseende (vikten) varit fel. Det finns givetvis andra inslag som påverkat också. Men vikten har alltid varit påpekat och jag har även blivit mobbad för det.

Som om mitt dåliga mående inte är nog jobbigt i situationer då jag begränsar mig pga vikten (som t ex att inte besöka stränder, helst inte badhus, sällan provar kläder eller köper kläder etc) utan den präglar även resten av mitt liv. Jag tvivlar och tror att människor som ger mig komplimanger förknippade med mitt yttre - driver med mig. De talar osanning. De hånar mig.

Jag har aldrig trott riktigt på att någon tyckt att jag är vacker. De jag accepterat efter lång tids tjat - har jag begränsat till att tro på baserat på att mina ansiktsdrag ändå inte är deformerade. Men jag har aldrig känt att någon kan finna hela mig attraktiv. Med all rätt.

När jag då hamnat i längre relationer (senaste 9 åren) har min självkänsla bidragit med oerhört många konflikter som varit rent sagt onödiga. Jag har gnällt på mina respektive, varit misstänksam, rädd för att de ska va otrogna, finna andra attraktiva och älska mig mindre. Det låter patetiskt och det är precis det det är. Jag menar inte att det inte är logiskt, för det är det. Mina erfarenheter har lett mig hit. Men det finns inget som är logiskt med att stanna kvar i det. Och jag har aldrig varit känd för att vara hjälplös.

Hur som helst...nu har jag efter ett par månader med killen fortfarande inte släppt mitt dåliga mående över en incident som skedde för snart ett år sedan. Jag har dessutom utvecklat fler saker som driver mitt dåliga mående kring just den grejen. Jag inbillar mig saker. Jag blir otroligt ledsen över det och han får bli hjälplös i situationen istället. Vilket är orättvist. Så igår berättade jag för honom rätt ut vad jag tänker och vad som får mig att tänka så. Vi pratade alltså. Det är många stora steg framåt för mig, då jag aldrig tidigare kunnat prata på det sättet om sådana saker med någon jag haft ett förhållande med. Yeay me!!

Så jag ska ändra på det här. Det här är viktigast i mitt liv. Viktigare än utbildningen, ekonomin och vännerna. Det är lika viktigt som dotterns välmående. Jag måste börja må bra och bli den person som gömmer sig inuti den här dräkten jag haft på mig i 20 år. Jag ska komma ut och bli den mamma, pappa o brorsan ser. För de ser mig för den jag egentligen är.

Jag ska sluta tänka att killen hellre är med min vän än mig.
Jag ska sluta inbilla mig att han tycker att alla andra är finare än mig.
Jag ska sluta tänka negativt om mig själv.
Jag ska börja se mig själv.
Jag ska börja ge mig själv komplimanger.
Jag ska sluta skoja om mitt eget yttre i förhoppning om att andra då inte ska skoja om mitt yttre.

Och jag ska lyckas.

Läste på en blogg jag brukar läsa igår.
Tjejen som har bloggen är gravid o ganska långt gången. Hon funderade på att sola. Jag blev så otroligt stött av att läsa det.
Okej att många "kunniga" (barnmorskor, läkare osv) säger att strålningen inte påverkar fostret. MEN...man kan aldrig veta säkert. Det kan lika gärna dyka upp forskning om fem år som säger tvärtom.

Dessutom blir det otroligt varmt i ett solarium och ljuset ska vi inte ens tala om. Det måste ju bli betydligt ljus plötsligt där inne i magen plötsligt.

Egentligen har jag inga direkt konkreta argument mot varför jag är emot själva tanken. Det handlar nog om att en person tycks prioritera sitt eget yttre före än att minimera risken från kanske 5% eller vad den nu kan tänkas vara för att skada fostret till 0%. Sådant irriterar mig. Men samtidigt...hey...inte mitt barn.

O så är hon dessutom redan apbrun. Med andra ord - hon är så brun att hon börjat tappa bedömningen själv om hur pass brun hon är. Alla som solat mycket i någon period, förstår vad jag menar. Everybody loses it at one point!

Vad säger ni om jag säger att jag känner en person som emellanåt sårar andra på ett väldigt sofistikerat sätt för att sedan trösta dem och sedan göra allt bra till slut. Visst låter det som en sociopat?

Vad säger ni om jag säger att den personen är jag?

---

Inatt mådde jag extremt dåligt. Psyket var nedbrutet och kroppen värkte. Jag grät av smärta. Mitt i detta inser jag hur onödigt mitt dåliga mående var. Det fyller inget syfte. Men det fyller och tillfredsställer mitt beroende för det. Det är patetiskt.

Varför delar jag ens med mig? Jag skäms så mycket.

Sen i måndags har jag inte haft tid till att vila eller känna efter hur jag mår. Det är besök här hemma, vänner och dottern som tar min tid. Jag har även jobbat en halv dag. Ingen skola eller någon direkt verksamhet av sådant som bör ordnas. Jag har inte hunnit tänka på tentan ens. Det tär mig inombords. Jag känner mig som olika stycken.

Igår kväll då jag lagt dottern och var ensam en liten stund kändes allt tomt. När killen dök upp kände jag mig trygg och ville utagera. Men samtidigt har vi båda gått igenom så mycket att jag vill helst att vi bara ska ha det bra. Jag vill alltså inte tillbringa en skön kväll ensamma på att gråta och vara ledsen. Men det var oundvikligt. Jag grät. Jag kunde inte prata. Men efter några timmar löstes jag upp och pratade lite.

Men ändå känner jag mig tom idag. Jag kommer aldrig glömma det här. Kuratorn sa "det här kommer att bli som alla andra negativa erfarenheter för dig." Hon jämförde med separationen i somras. Att jag nu mår bättre än då och har "klarat mig". Ja - men det här förde med sig en hel del samvetskval och skuldkänslor. Jag gjorde något jag ville men som jag under andra omständigheter inte velat göra alls.

Vilken dubbelmoral, dubbekänsla och vilken bearbetning. Jag kommer givetvis klara det här. Bli starkare, jag är redan starkare. Men jag kommer för alltid minnas och grubbla. Jag får lära mig leva med det.

Jag har nu äntligen blivit mig själv igen. Inte helt hundraprocentigt men nästan. Min kropp är än i återhämtnings-mode och jag är ännu inte helt utvilad, men inatt sov jag tolv timmar. TOLV TIMMAR! Men ändå har jag en hel del timmar att ta igen.

Har äntligen också orkat städa, diska, damma och byta sänglakan. Jag har orkat duscha! Min dotter är här och livet känns som på rätt bana igen.

Efter turbulensen har jag insett hur mycket alla mina vänner, familj och pojkvän betyder för mig och hur mycket jag betyder för dem. Ni har allihop varit runt mig och varit måna om mig. Ställt upp när jag behövt er och lyssnat på mig i oändligheter när jag orkat prata. Jag älskar er så djävulskt mycket.

Från och med imorgon är jag tillbaka i mina rutiner. Det hela inleds med att jobba imorgon, jag ser fram emot det.

---

Förhoppningsvis försvinner mina plötsliga depperioder nu. För jag antar att de hade med "det hemska" att göra.

Om tio minuter ska jag åka hemifrån. Vet inte när jag återvänder hem. Det är det värsta förmodligen. Allt man inte vet just nu. Jag vill verkligen inte gå igenom det här skitet. Har knappt kunnat sova någonting på en veckas tid nu. Jag behöver vila.

Helvete!