Nu börjar jag bli destruktiv...
Eftersom jag är överviktig bryr jag mig sällan om att köpa kläder. Det är liksom inte kul att kolla på kläder när det mesta är för litet eller sitter konstigt (för att de som gör kläder till tjockisar, tror att alla är formade som päron, vilket jag inte är).

Men i vissa perioder blir jag galen - go bananas - och köper mer än vad mina tillgånger tillåter mig. Men eftersom det händer max 3 ggr/år så inbillar jag mig att det är ok. Är det så? Är det ok? Jag söker alltså bekräftelse via mina läsare på en hemlig blogg. Jag är alltså i så pass mycket knipa rent samvetsmässigt att jag egentligen bara vill att ni ska säga "jamen visst är det ok att unna sig lite kläder ibland." *harklar sig*

Nu är det som så att jag på en o en halvmånad beställt tre par jeans, två par skor och två tröjor. När jag är fattig, behöver spara pengar till sommaren, måste ha pengar att spendera då jag åker på resa till vännen snart, måste köpa födelsedagspresent till killen, har räkningar som e höga o dessutom skulder till min mamma. Jag suger med andra ord. Suck.

Men sen å andra sidan. Jag hade två par byxor som jag använder on a regular basis och inte så överdrivet många tröjor. Okej, skor har jag mycket av, speciellt med tanke på att jag har ett par som jag inte ens börjat använda. Men... jag är mållös.

Ååååh. Jaja...det får bli sista gången nu fram till typ...augusti.

Idag skulle jag ha jobbat. På mitt ena jobb som jag inte alls trivs på. Varje gång jag ska dit mår jag dåligt och känner mig inte alls bra. Dessutom kände jag mig allmänt ur balans idag, så jag la mig i sängen och halvsov medan pojkvännen var här. När klockan började närmna sig jobbdags kom han och väckte mig. Frågade om jag inte skulle gå.

Jag sa nej. Han sa, visst ska du gå. Kom igen. Och det kändes som det brast på insidan. Jag blev sårad och kände mig värdelös för att jag tog hans uppmuntran till att jobba som en pik om att jag är lat och inte gör något. Det resulterade i att jag blev ledsen, sur och stängde honom ute. När han låg kvar och kramade mig puttade jag bort honom och sa gå.

När han inte förstod vad som hände och frågade gång på gång, sket jag i att svara. Så han går. Jag får panik och går o öppnar dörren. Där står han och väntar på hissen. Jag säger kom. Han suckar och börjar säga något då jag blir ursinnig och smäller igen ytterdörren.

Han åker hem. Jag får panikångest och smsar honom att han ska dra åt helvete. Sen att jag och han inte förstår varandra. Försöker förklara mig. Sen ber jag honom komma tillbaka. Inget svar, för han har inga pengar på mobilen.

En stund senare skriver han på msn. Skriver att han inte förstår hur han kan ha gjort något fel. Han gjorde aldrig något fel ju. Jag säger det till honom. Han frågar hur det är med mig. Mina tårar rinner, men jag vågar inte erkänna. Skriver bara att jag känner mig ivägen hela tiden. Han säger att han kommer hit senare på kvällen. Jag känner att jag inte klarar av att vara själv. Ber honom komma hit. Han kommer.

Jag öppnar dörren och han kramar om mig. Jag brister ut i gråt. Vi lägger oss i sängen och han frågar gång på gång varför jag är så ledsen. Om det är på grund av oss. Jag kan inte tala. Får ont i halsen av att hålla igen allt. Till slut lyckas jag förklara att jag bara lyckas vara glad när jag är med honom. Så fort han inte är med mig känner jag mig värdelös och nere. Känns som jag misslyckas med allt. Han säger att det inte är så. Han är så fin. Han säger att han älskar mig. Att jag är finast i världen.

Jag ångrar mig bittert för att jag är svinig mot honom. Jag vet bara inte bättre.
Livet och känslorna är bra konstiga ibland.

Vet inte vad det är för fel på mig. När jag har det bra och roligt spökar en massa tankar och förstör för mig. Igår blev det så. Jag och Han såg på film, allt var bra. Efteråt var allt bra. Sen var det som att min kropp togs över av en ond ande. Jag blev apatisk och ville bara gråta. Hemska tankar och värdelöshet tog över. När han gick smsade jag att vi inte kunde ses mer.

Han ringde. Jag var kort i telefon. Smsade mer. Han ringde igen. Vi bestämde efter en massa snack o gråt från min sida att vi ska ses o prata idag. Jag vill inte. Jag är rädd. Jag mår inte bra.

Allt är falskt. Han säger att jag fokuserar på det negativa. Jag säger att jag är medveten av mig som person.

Fan...jag älskar honom. Vad är fel på mig?
Hjälp.

Sket i skolan idag. Anus också.