Idag träffade jag en vän från förr. Gymnasiet, livet direkt efter och egentligen fram till för några år sen. Vi var väldigt nära och många trodde vi var systrar. Idag insåg jag hur mycket jag gillar henne och att jag måste sluta skydda mig själv genom att tro att vi inte längre är nära.

Det kändes i alla fall ljuvligt. (måste använda detta ord oftare, idag sa dottern om vädret "det är ljuvligt." Hur kan hon känna till det ordet?)

Mamma fyllde år igår. Det var även första gången hon fick träffa killens mor. Hela kvällen gick dock superbt. Vi möttes utanför ett steakhouse och åt en extremt god middag. Vi satt kvar för länge och pratade och diskuterade olika saker. Till och med killen hade det trevligt och när vi promenerade därifrån slängde han ur sig "Fan, vad tiden gick fort." Det känns som ett toppen-betyg och jag hade inte kunnat vara gladare.

Killens mamma bjöd dessutom på hela middagen i min mammas ära, eftersom hon fyllde år. Mamma tackade och tog emot alldeles för snabbt enligt mig, men det fick vara mellan de två. Jag är bara glad jag slapp ta notan. =)

Jag har tagit många stora steg nu. Det känns som det hela är på väg åt rätt håll, som att bollen är i rullning. Det bästa är att ingen rädsla känns vid av mig. Det är ovant. Men som alltid annars så känns det så bra när dåligt dåligt slutat.

Men samtidigt känns det som jag har en del beslut att ta. Det finns faktorer i mitt liv just nu som orsakar dåligt mående för mig. Faktorer som jag länge försökt bortse från och hitta andra namn för. Men igår insåg jag att i ett svårt läge valde jag bort en faktor över en annan. I rent och klart språk hade det här låtit förjävligt för det handlar om personer och jag ogillar att välja mellan individer, speciellt då desse är involverade kring mitt liv.

Samtidigt klarar jag inte av att fortsätta på det här sättet. Allting känns ständigt som på givakt. Men för första gången ska jag inte eliminera en faktor i mitt liv för att det inte fungerar som jag vill. Utan jag ska hitta en annan funktion för det och njuta av den på det sätt som passar mig.

Klyddigt, klyddigt...men ack så sant.
Fast jag trodde aldrig det här om mig själv.

Det här är ball:
Jag älskar dig som ett tjockt barn... älskar kakor.
Varje gång killen säger så skrattar jag. =) Jag tycker det är så sött.

Vi firade honom med middag hemma hos honom. Det var en tio pers där. Maten var god och givetvis sällskapet också. Sen har jag haft besök från Stockholm och varit ute, solat och spelat en del. Så jag har helt enkelt inte orkat skriva något då tid funnits.

Men jag har insett att jag förlorat en del slag mot "Fatty" på sistone men att jag ändå gått förbi dem som om inget hänt. Och det kan man tro är bra, men egentligen handlar det om att förbise, förtränga och sopa skit under mattan. Vilket i sin tur gör att det sparas och släpps ut den gången jag inte har kraft kvar till att förtränga. Så jag måste ändra om lite.

Fast allt har varit underbart på sistone. Min dotter är underbar och ger mig fin respons på allt vi gör. Vi samtalar mycket och det har varit ett av mina stora mål. Att hon inte ska bli ett hyperaktivt barn som bara springer runt och inte kan sysselsätta sig själv. Men hon kan uppehålla sig själv med lek om det behövs och hon kan även samtala kring olika saker, vettiga och påhittade saker. Jag är så stolt. =)

För övrigt har jag varit kär i killen i ett år. Varje dag har jag tänkt på honom. Blivit pirrig i magen och mina ögon har glittrat när jag sett honom. Jag har aldrig varit med om nåt liknande. En äldre man i slutet av 50 års åldern sa på killens middag "Förälskelsen lägger sig någon gång kring efter ett halvår." Och då sa jag att det inte varit så för mig nu. Han såg skeptisk ut och då sa killens mamma "Det stämmer förmodligen, för första gången jag såg Eldsjäl glittrade hennes ögon så fort hon tittade på pojken med Guldhåret."

1. Pinsamt att hon såg det.
2. Jag är sååå käääääär.

Känner mig jättefjantig. Men det är underbart. Underbart uuuuunderbart.
Imorgon ska vi dessutom ut och äta, vi två och våra mödrar.

Det blev en check. En hemmagjord en i Photoshop...som jag inte kan visa då mitt riktiga namn står med på den. Men den är enkel och fin. Den är märkt med över fyra timmars massage, om jag inte minns helt fel. Den blev utskriven på ett turkost papper och är A4 stort. Den hamnade i ett blått hemmagjort kuvert med ett rim på som lyder följande:

Måste säga att i annat fall då annan kille skulle ha tillgivit mig dessa två smeknamn hade jag skämts och tyckt det varit pinsamt. Men eftersom jag nu är head over heels och har utelämnat mitt hjärta till honom 100% så blir jag småfnittrig och lite röd om kinderna då han uttalar något av dessa namn. Kärleken gör mig fin.

Det har varit många underbara dagar nu mellan resan till norr och återgången till skolan. Men jag har haft två inslag av nedgångar. Ena dagen vaknade jag på helt fel sida. Inte den sidan som gör en lättirriterad eller bitsk. Utan den sidan som gör en sårbar och lättgråten. Så jag grät. Blev sårad och inåtvänd. Allting för ingenting. Det borde för övrigt bli det nya uttrycket istället för one for all, all for one... allting för ingenting. Makes good sense för oss som inte tänker så logiskt utan har utvecklat en egen logik. Men jag slutade båda dagarna med gott mående och som vinnare i matchen mot "Fatty".

Det var väl egentligen allt jag hade att säga om dessa dagarna. Finns en massa fint att säga om killen och mig. Men jag har kommit till en gräns, tror jag, då jag inte orkar dela med mig av det fina mellan oss. För det känns som ingen ändå riktigt förstår. Man måste vara en del av det för att förstå, helt enkelt.

Och skolan...vi ska göra ett litet grupparbete...fick ett tema. Jag hamnade i en grupp med tre personer jag inte ville vara med. Jag ogillar inte någon av dem, men ingen av dem har humor eller ens är i närheten av att vilja arbeta som jag. Så jag ändrade grupp och hoppade in bland ett gäng andra. Hoppas nu det funkar bra och att de andra i gruppen inte förstod det uppenbara...att jag lämnade dem för de rakt igenom är urtråkiga och icke kreativa i plugget. Men dock väldigt fina personer som man lätt kan föra bra diskussioner med. Men det kan man med de flesta. Ungefär som att ha trevligt...det går med de flesta. De flesta är snälla. Bla bla bla...boring!

Out!

När jag grät för att han drack dagarna ut...
Då jag skrek av frustration över att vi inte kom någonstans...
Eller de gånger då jag sörjde mitt liv i förväg för att det aldrig skulle bli som jag ville...

...var jag totalt omedveten om att jag en dag skulle bli denna starka tjej som lämnat det livet och byggt upp ett nytt.
Ett liv där jag dagligen känner mig älskad.
Ett liv där jag alltid kan ge det jag anser vara viktigast till min dotter.
Ett liv som jag har valt och som jag lever på mina villkor.

idag sa en vän till mig: Du är likgiltighetens totala motsats - Du är passion.
Passionen får mig att ständigt klättra uppåt!

Jag är hemma nu. Var lite nervös när jag insåg att tåget befann sig i närheten av där jag bor igår kväll. För plötsligt började jag tänka att killen säkert glömt bort hur jag ser ut och sen när han ser mig på centralstationen kommer han bli äcklad och inte förstå varför vi är tillsammans. Sen började jag skratta åt mina patetiska försök till tankar och insåg att jag faktiskt inte tycker att jag är ful. Jag tycker att jag är vacker och har en fin personlighet. Dessutom får jag de flesta runt mig att må bra. Jag är rolig och är väldigt intellektuell. Då var det plötsligt inte så enkelt att tvivla på att han finner mig attraktiv.

Men sen är jag ju faktiskt tjock. Men det spelar inte så stor roll. För det kommer jag inte vara för evigt. Och jag är tacksam över att felet med mig är fixbart.

Men vi sågs på perrongen till tåget och kramades, pussades och jag kunde inte sluta le eller titta på honom. Sen åkte vi till hans kompis pizzeria/pub och åt väldigt god pasta. Sen spenderades hela natten med att kramas, pussas, kyssas och andra barnförbjudna aktiviteter.

Fan vad jag hade saknat honom. Men fan vad det var värt det! Att få umgås med vännen var som att bli påmind om vem man egentligen är. Att få prata och få respons. Att få skratta. Allt var perfekt, trots att vi inte lämnade hennes korridor mer än två ggr då jag basically var tvungen.

Och nu vet jag att vi inte ses på ett tag, men det känns som min energinivå är åter fylld med kraft.

---

Det enda jag är lite konfunderad över är att...
Jag kom hem till en lägenhet som var nydammsugad och nydammad.
Persiennerna i sovrummet var även dammade.

Min pappa kan verkligen inte hålla sig från att städa när han är här.

Det är ju sjukt hur mitt humör kan skifta på ytan. På ytan har jag varit extremt nere senaste dagarna. Inte bara pga att jag varit sjuk, utan jag har även jagats av monsterna i huvet. Hon den där onda inuti mig har vunnit så mycket senaste tiden att man utan överdrift kan kalla mig en otroligt dålig slagskämpe.

Men sen försvann allt på ytan när killen kom på besök idag. Som om den där tomheten inuti mig som växte och växte började fyllas av hans närvaro. Men inuti mig mår jag fortfarande kasst. Det finns fortfarande de där sakerna som hänt som gör att jag är rädd.

Sen slog det mig även hur sjukt beroende jag är av honom och hans bekräftelse. Och jag hatar mig själv för det. För jag hatar folk som måste ha bekräftelse hela tiden. Så jag ska sluta vara så. Kan jag inte må bra utan hans bekräftelse, är jag inte ens värd att må bra. För fan. Sånt här gör mig arg. Varje gång jag blir sjuk, blir jag en person jag hatar. Jag vägrar vara den personen. Det finns andra som klär bättre i de kläderna, men jag blir bara ful i den klädnaden.

Nu ska jag bara vara bra! Fast med en massa äckligt snor o hosta.