Börjar få panik över skolarbetena nu. Hemtenta som jag inte påbörjat alls och likaså grupparbete. Det känns inte alls bra. Men förhoppningsvis löser sig allt ändå.

Hade en helmysig dag igår med killen och hans mamma. Vi var ute o promenerade, hade frågesport, pratade allmänt och åt middag ihop. Senare på kvällen såg jag o killen film här hemma och det slutade med att jag somnade med huvet i hans knän.

Vaknade mitt i natten av att han kramade och pussade på mig, blev superglad och somnade om. =)

Nu ska jag försöka städa här hemma lite, för det behövs onekligen. Sen dusch, sen ska jag träffa vännen.

Att träffa killen igår var helt förjävla underbart. Det kändes som det hade gått en evighet sen vi sågs och ibland kunde jag inte sluta titta på honom. Han är så fin. Åååh!

Nu något annat. Han kom med en present som jag skulle ge till dottern idag. Han insisterade på att jag skulle lägga paketet nedanför sängen och sen när hon hittar den på morgonen så skulle jag säga att tomten varit och lämnat den. Så det gjorde jag. Hon vaknade...såg paketet och hade världens finaste chockade ansiktsuttryck. Hon fick en barbie med vingar som ser ut som en fjäril...och nu är jag ännu mer kär i honom.



Jävla kille... =)
Han är så fin...

Var nyss ute med dottern och gungade henne lite på lekplatsen. Som tur var hade ICA öppet på vägen dit, så det blev lite mat. Annars hade jag fått stå i en timme och laga mat. Det orkar jag verkligen inte ikväll.

Men efter en halvtimme på lekplatsen var till och med dottern kall, så vi snabbpromenerade hem och ska snart trycka i oss lite lasagne och piroger. Sen blir det mys med tända ljus och tv-program.

Tid sedan jag träffade killen senast: 41 timmar.
Så lång tid har det inte gått sen vi träffades på väldigt länge. Outhärdligt snart. Jag som efter ett dygn saknar honom så mycket att jag börjar intala mig att det nu är lika bra att vi inte ses mer, eftersom det gått så lång tid att han inte gillar mig längre. Jag vet, jag är måttligt irrationell i mitt tänkande.

Julafton är över. Jag var rädd för hur det skulle gå, men det gick bra. Det var en aningen stelt som i sin tur ledde till att det blev tråkigt för mig. Men det gick an ändå. Jag gick och la mig tidigare än de andra, men sov dåligt. Igår insåg jag hur mycket jag verkligen älskar killen. Saknade honom där, inte just på platsen, men ville vara med honom. Tänkte på honom ofta och ville le, men kände att jag inte kunde förklara min spontana lycka om någon hade undrat.

Men julklappar blev det. Mest för dottern, men även en del för mig. Killen har ju slagit alla andra med sina julklappar och jag har fortfarande komplex över vad jag gett honom. Men jag hoppas han är nöjd ändå.

Nu är det meningen att jag trots tröttheten ska orka tillaga mat för imorgon (då min mor och hennes respektive kommer hit för julmat), städa och laga något att äta ikväll.

Jag orkar inte. Vill vara ansvarslös.

Jag försökte prata med killen igår...om mina känslor och tankar. Jag får ju lätt panik. Det blev en halvdan förklaring och han förstod nog inte allt jag menade. Det hela slutade med att han sov här inatt med. Det var mysigt, jag somnade i hans armar och jag märkte knappt när han gick upp för att glo på tv halva natten.

Imorse lämnade jag honom sovandes hemma och åkte för att hämta dottern. Efter en stund hemma hos exet åkte jag o dottern in till stan. Gick runt lite och åt sen på donkan. Åkte hem och hon fick öppna några julklappar i förtid. Sen lekte hon en massa och såg på Pippi.

Killen vaknade....vi var alla tre, det kändes konstigt men ändå okej. Dottern var inte alls blyg och verkade okej med honom här. Sen gick vi ner till tvätten satte igång en maskin och gick sedan till parken. Mötte upp en vän och hennes två hundar. Det var hur mysigt som helst. Vi lekte allihop och gick hem en och en halvtimme senare.

Jag är superglad över hur killen varit runt min dotter idag. Så glad, så glad.

Ofta undrar jag om jag verkligen är redo för det här förhållandet jag är i. Missförstå mig inte nu. Jag är verkligen förälskad i killen och tycker jättemycket om honom. Vill inte vara utan honom i mitt liv. Men det känns som jag aldrig hann landa mellan det här och det förra förhållandet. Fast det var ju inte så...men...det är en lång historia.

Jag tror att jag föreställde mig allting annorlunda med killen. Jag hade en annan bild av honom som pojkvän. Och den bilden skiljer sig väldigt mycket från verkligheten på ett bra sätt. Men samtidigt hade min bild av honom kanske passat bättre med min nuvarande situation?

Eller är jag bara rädd?
Jag tvivlar så hårt ibland. På om allting känns rätt, är rätt och jag är jätterädd för att för snabbt hamna i ett väldigt seriöst förhållande...igen. Eftersom det var så det blev med mitt ex. Jag vill inte ha det så alls. Inget liknande. Varje gång något påminner om mitt förra förhållande tar jag avstånd, blir kall och nästan äcklad.

Vill gråta...känner mig ensam. Det är fan inte lätt.

För några dagar sen var jag och vännen på vår gamla skola och hälsade på. Det var en spännande dag för mig. Jag var pirrig i magen. Såg fram emot att se människor, kompisen, lärarna, byggnaden, gräset, vägen dit...allt. När vi kom dit ville jag le konstant. Jag kände mig hemma samtidigt som jag inte kände igen mig alls och ville därifrån. Men det berodde inte på en obekväm känsla utan för att mycket verkade annorlunda än när vi gick där.

Men ändå var allt densamma. Plötsligt såg jag mig själv storma in i klassrummet försent på morgonarna med den andra vännen, såg mig stå med de andra i rökrutan, såg mig själv redovisa saker, såg mig skratta högt, ligga på soffan på andra våningen gråtandes över mitt dåvarande förhållande, såg mig hålla i möten, såg mig argumentera, såg mig själv känna en massa känslor. Känslor som fick mig påmind om mitt dåvarande liv.

Att påminnas om att hur jävligt saker och ting faktiskt än är så kommer jag att i framtiden bara minnas allt som en enda stor boll av lycka. En tid då jag utvecklades och gick över till något nytt i livet. Jag är övertygad om att jag kommer att titta tillbaka på nuet och känna att jag var underbar som gjorde allt så som jag gör det nu.

Jag är så tacksam för den tiden jag fick på den skolan. Alla vänner jag fick och all utveckling. Fan vad jag är sentimental.

Igår vaknade jag hes. Så hes att det lät som jag viskade med flit. Gick och jobbade tidigare för det behövdes. Hela dagen låg killen och sov hemma hos mig. Det var jättemysigt o veta att han låg här när jag inte var hemma. Efter jobb, träffades vi på stan. Han handlade lite julklappar och sen promenerade vi hem till honom. För andra dagen i rad åt jag middag där och sen kom vi hem hit för att sova.

Jag vaknade mitt i natten av att halsen värkte och tog två värktabletter. Vaknade imorse och har fortfarande ont. Ska hämta dottern idag, för hennes pappa är sjuk och har feber. Ska denna julen bli en sjuk-jul? Väldigt jobbigt i så fall.

Frågan är hur länge dottern blir här och om jag blir frisk snart. Ska jobba på fredag igen. Skulle egentligen ha jobbat idag, men eftersom jag har ont, knappt kan andas och ska hämta dottern kändes det som jobb fick bortprioriteras.

Har suttit en halvtimme alldeles nyss och räknat på min ekonomi denna månaden och det går väl runt för en gångs skull. Får se vad som sker då plötsliga utgifter dyker upp.

Har ingen blogglust alls...så det blir såna här tråkiga inlägg så länge.
Puss.

Nu känns det som att tiden rinner iväg. Året börjar ta slut och direkt börjar ett nytt år.
Jag är sjuk...det snoras och huvudvärk tar över. Jobbigt som fan. Sen skiftar jag mellan att må jättedåligt psykiskt till att må toppen.

Finns inte direkt något att tillägga. Har klätt granen här hemma och väntar mer eller mindre bara på att bli frisk.
Orkar inte skriva...Hej.

Idag har varit en fin dag. Var glad imorse trots att jag hade tentan att oroa mig över, halsont och förkylning på gång. När jag satt på bussen med dottern skojade vi och skrattade.

Tentan gjordes och en stund senare träffade jag vännen som jag spenderade ett par timmar med. Hon bjöd på mat och vi gick i affärer. Allt var finemang.

Kvällen bjöd på middag hos pojkvännen. Vi grillade och hade det allmänt mysigt. Sen sa han: "Jag tänkte sova hos dig idag." Och de orden gör mig så glad. Det väcks något inom mig som jag saknar. En trygghet som saknas som lämnat ett stort tomrum efter sig. Jag har efter fyra års icke-ensam-sovande blivit ensam i en megastor säng. Det är extremt jobbigt och förmodligen en bidragande faktor till att jag numera sover ännu sämre än förr. Därför älskar jag att sova ihop med pojkvännen utöver att han är världens mysigaste sällskap.

Men sen när glädjen tagit över kom nästa mening. "Men det går nog inte, för du ska ju upp jättetidigt." Sen insåg jag att jag ska sova själv. Ensam i den stora lägenheten och det blev ångestfyllt. Nu sitter jag här hemma och gråter. För jag verkligen hatar att vara ensam. Eller inte ensam, men jag vill vara med någon jag tycker om nu. Fan jag är svag.

Flera ggr har det varit tänkt att han ska sova här o så har det inte blivit av. Jag blir lika knäckt var gång. Tar det inte alls som den lilla grej det egentligen är. Utan jag tar det som ett bakslag. A rejection. Jag blir rädd. Vill krypa in i en grotta och aldrig mer komma ut, aldrig visa en känsla eller låta mig vara beroende av en annan för att känna den lyckan.

Kärleken är inte enkel. Den är svår och jävlig ibland. Hatar att somna ledsen. Gör det alldeles för ofta. Jag behöver röka lite hasch nu. Det hade fått mig lugn. Tragiskt, men sant.

Mitt liv vänder lite nu.
Men det är tenta idag och smart som jag är har jag inte pluggat något denna gången heller.
Fast egentligen är jag smart. Det kommer inte fram bara...whyyyyy?

Ska träffa vännen idag. Ser sååå mkt fram emot det.
Måste gå nu. Adios.

Idag har jag försökt ordna med julklappar till alla. Det lutar åt att både, mamma, pappa och pappas flickvän får olika SPA-behandlingar (pappa ska bland annat få flyta i en sån där äggformad bassäng och slappna av). Mammas man får presentkort på böcker. Han är en bokmal.

Till brorsan har jag beställt böcker som jag vet han kommer bli glad för. Till exets syster och hennes kille har jag beställt en speciell kortlek och isbitar i pokerfigurer. (De älskar poker.) Till pojkvännen har jag beställt en väldigt speciell grej...leksak a la prydnadssak. Hoppas den är framme innan jul bara, för den är från kontinenten på andra sidan av Atlanten.

Till exet har jag ingen aning om vad som ska köpas. Inte heller till hans föräldrar. Nu kanske ni tycker det låter konstigt att jag ska köpa presenter till dem?! Men det är så att julafton ska firas där hemma. Jag har god kontakt med hans familj (inte bara pga min dotter) och vill gärna visa min uppskattning genom att utdela klappar.

Till vännen blir det något speciellt med. Men det kan jag inte skriva här. =)

Jag ÄLSKAR att ordna med presenter. Älskar det! Ser fram emot att bli pank direkt jag får pengar denna månaden.

Mådde verkligen inte bra igår. Tryckte ner gråten hela dagen fram till det att jag kom ut bland folk. Kändes som jag inte hade någon kraft att hålla emot längre. Så när jag väntade på bussen började tårarna smyga sig fram. Det tog ett par minuter men sen fick jag allt under kontroll igen.

Lyckades hålla igen gråtet tills dottern hade somnat. Då brast det igen. Efter fyrtio minuter orkade jag inte vara själv längre, så jag ringde efter honom.

Det var helt fantastiskt...för jag var verkligen nere och hade ångest. Hade svårt för att andas och var illamående. Men efter en halvtimme han varit här försvann det. Vi mös, pratade och bara var. Jag älskar att bara vara med honom.

Han gör mig så glad. Det är otroligt. Hoppas denna dagen blir bättre.

Jag struntade i skolan idag. Vilket jag inte alls mår bra över. Allt går i en nedåt spiral. Jag får inget stopp heller. Orkar egentligen inte skriva av mig alls...för allting låter patetiskt och ynkligt. Ingenting är bra nog. Som om jag är fucking bortskämd. Inte glad för taket över huvudet, inte glad för den lilla mat jag har etc etc.

Inte meningen att låta så.

Såg Into the wild...grät. För den var så sorglig, fin och levande. Så nu är mina ögon gråtiga också.
Fan för allt. Jävla fantastiska film om denna fantastiska människa som får en att gråta och känna att man inte uppskattar något och är blind inför livet. Jävla skit helvetes film.

Vill gräva ner mig och inte komma tillbaka. Ever.
Känns som jag inte är kär längre heller. Igår var han här. Men jag kände inte för att pussas. Fast jag saknar honom när han inte är här. Skumt.

Anusliv.

Kanske ska det ta otroligt lång tid för mig att vänja mig vid att mitt liv inte är som det en gång var. Hela den här omställningen sen augusti har inte vants in. Jag är missnöjd med mitt liv. Tycker inte att något är bra. Minsta lilla sak gör mig gråtfärdig.

Jag är så trött på allting.

Mitt liv får inte vara så här om ett år.

Vilken tur att det finns bra musik som jag kan lyssna på under tiden. Snart är det jul, nyår, dotterns födelsedag och sen återgår allt till det normala...vad det nu än är.

Jag tror att jag hade mitt livs bästa sex igår.
Fy fan vad underbart det vaaaaar.

Strax ska jag iväg och jobba i fem timmar. Sen ska jag träffa en gammal klasskompis för lite mat och kvällen bjuder antingen på pojkvännen, vännen eller film.

Jag är galet kär idag. Puss