Det var inte lätt att få dottern att somna igår. Tog en timme och tio minuter. Vet inte om det var för att det var första natten, om hon somnat sent hos sin pappa eller vad det berodde på. Vet bara att det totalförstörde mitt humör. Jag var irriterad, arg och kände mig dålig. Mår väldigt dåligt de gånger hon säger att hon inte vill sova här.

Så när jag mådde alldeles för dåligt pga irritationen skrev jag sms till killen om att vi skulle ses senare, men hade i åtanke att ställa in träffen helt om mitt mående inte förbättrades snabbt. Men då var han redan utanför, så han fick komma in. Då hade dottern ännu inte somnat. När hon väl somnade gick jag raka vägen in i duschen och stod där länge. Frös och var arg. Värmen kom tillbaka till mig men inte måendet. Så jag satt mest tyst och såg likgiltig ut medan vi såg på sitcoms och humorprogram. Han märkte att något var fel. Speciellt då jag halv elva ville gå och lägga mig.

Jag gick o la mig och började gråta. Inte hysteriskt (som det brukar vara) utan mer några tårar hit o dit. När han efter tio min kom in och la sig hos mig kände jag mig mest tom. Så jag bad honom åka hem, fastän han ville stanna. Men ibland mår man bara dåligt. Det hjälper inte med sällskap. Det här sms:et fick jag av honom när han hade gått...

"Alla är ledsna och gråter ibland. Jag förstår att du vill vara ensam det vill jag också då jag är ledsen ibland. Men du ska veta att jag finns här om du vill prata. Jag vill finnas här för dig. Älskar dig. Puss. Hör av dig om du vill att jag ska komma."

Tjugo min senare somnade jag. Vaknade idag tröttare än trött och likgiltig. Känner att mina krafter idag måste gå till...

1. Att hålla "Fatty" borta.
2. Göra alla sysslor.
3. Plugga...

Resten får i så fall vänta. Nu ska jag sätta igång. Adios.

ps. trots allt så är jag i kontroll och mår bra, även i gråten. Så mår jag bra. Jag är lite förvånad.

Min bror åkte hem idag. Det känns redan tomt efter honom. Gillade att ha honom häromkring. Sen så kommer han och killen väldigt bra överens också. Det gör givetvis mig aningen lyckligare. Min bror slängde ur sig att han tyckte att killen verkade vara en fin kille. Inte en bra grabb, utan en "fin kille." Tyckte det var lite sött.

Mamma var här en stund innan. Hon åker till vårt hemland på onsdag och är borta i två veckor. Det kommer bli svårt. För även om det oftast är hon som ringer mig så kommer jag säkert vilja ringa henne redan dagen efter hon åkt, bara för att. Inte så att jag inte kan nå henne, men man begränsar samtalen en aning eftersom det är så dyrt att ringa dit.

Nu får jag gå o koka ris och byta sänglakan innan middagen står på bordet. Måste svänga in om duschen också senare. Som tur är har jag lyckats göra en uppgift idag så jag känner mig bättre bara på grund av det. Och än så länge är jag oövervinnerlig över "Fatty" också. Med andra ord, allt går positivt. *tummen upp*

Igår kväll skrattade jag och killen så himla mycket att vi till slut inte kunde andas. Så mycket har vi inte skrattat på evigheter.
Han sa sedan: Det har varit en bra helg, alla helger borde vara så här.

Mitt hjärta smälte bort sekunden efter.
Några timmar senare somnade vi båda två utslagna och vaknade tidigt imorse. Han har skola idag och jag måste skicka in ett arbete senast klockan tre idag. Min bror åker hem idag. Dottern kommer hem hit. Alla mina planer börjar verkställas idag.

Den här dagen är speciell! Måndagen den 16 mars!
Nu ska jag sätta mig i soffan med Sociologiskt perspektiv bla bla bla i handen... Ja det är en bok.

Jag såg på "Sanningens ögonblick" innan ikväll. Fy fan alltså vilka personligheter man får se där. Jag blev uppriktigt sagt väldigt besviken över hur vissa människor ser på saker och ting. Så ytligt och materiellt. Jag kommer aldrig att förstå dessa människor och ständigt ta avstånd från dem.

Det är en sak för mig att vara materiell i formen av att man är prylbög, gillar att shoppa eller att ha ett stort intresse för bilar. Men att värdera livet, sin lycka och filosofin kring metafysiska väsen baserat på materiella saker och ytligheter - det är för mig en kraftig nedsäkning. Först och främst av sin egen karaktär och personlighet, men också för det man står för som människa. Jag anser att vårt sinne och vår kapacitet i form av hjärna finns för att vi ska göra gott. Inte ska man då vara en räv, ytlig och använda sig av armbågar för att få allt kring sig att vara "top notch".

Någonstans långt inom mig rättfärdigar jag dessa personers agerande och existens med tanken om att vi alla balanserar ut varandra. För allt idiotiskt, elakt, slugt, hemskt och ont finns det glädje, genuinitet, gott, omtanke och förlåtelse.

Men samtidigt kan jag inte radera bilden av allt onödigt skit som människor skapar utav sig själva. För det är verkligen onödigt med väldigt mycket av det man fick se ikväll.

Som koppling till rubriken - besvikelse. Det här är för mig ren besvikelse, till skillnad från tjejen som deltog som var besviken på sina föräldrar pga att de inte hade bra kontakter och bra ekonomi. Flicka lilla, du är vilsen, människa. Du är en trasig själ. Må du finna allt materiellt du vill för att sedan inse att du på insidan fortfarande är tom. Om det krävs för att du ska inse är jag villig att skänka dig mer än jag själv kan få.

Suck.

Nu är det dags för något som den här bloggen inte ofta får en dos av - glädje och positiva ord.

Igår hade killens mor middag. Hon firade sin födelsedag och jag var bjuden. Tillsammans med sina vänner o några släktingar satt de allihopa i deras vardagsrum och åt någon kaviar aptitretare och drack martinis - då jag klampade in med en rosbukett. Hon såg så glad ut och så majestätisk. Ni som läser som träffat henne kanske förstår vad jag menar med att hon ofta är/ser och uppför sig väldigt mäktigt. Jag älskar det med henne, ser upp till henne och hennes säkerhet.

Redan då jag stod i hallen visste jag att kvällen skulle bli lyckad. Så där satt jag, umgicks med 50 och 60 plusare och diskuterade livet, ekonomin, minnen och allt vad man kan tänka sig. Vi åt middag, efterrätt och drack en massa vin. Även jag som inte gillar vin fann smakligheten i det igår. Ett australiensiskt vin vann mitt hjärta med sin lilaröda färg.

Fram till midnatt pratade vi (mestadels de). Jag o killen försvann ut på balkongen och mös emellanåt och i diskussionerna utbytte vi blickar och jag förstod på honom att jag inte hade gjort bort mig, honom eller hans mamma genom att säga något olämpligt eller genom att brista ut i ett gapskratt.

Så när vi promenerade hem till mig var jag världens lyckligaste människa. Vi satt i en timme och pratade innan vi bäddade ner oss i sängen och mös, gosade och kysstes till sömns.

Det händer inte ofta att jag skriver positiva saker.

Men!

Idag på jobbet gav många av klienterna mig positiv feedback. Jag kände riktigt hur jag passade in. Vissa vände sig till mig när de kunde välja andra för hjälpen de behövde. En del hade småproblem som jag lätt löste åt dem. En fick lära sig något nytt av mig. Jag blev kallad prinsessa, fick en klapp på ryggen och även en kram. Vissa av dem skojar friskt med mig (gott tecken med tanke på deras situation) och kollegorna verkar väldigt nöjda.

Så allting pekar för en gångs skull åt posiviteten. Jag gör något bra på jobbet.
Jag gillar verkligen det jobbet.

Läste på en blogg jag brukar läsa igår.
Tjejen som har bloggen är gravid o ganska långt gången. Hon funderade på att sola. Jag blev så otroligt stött av att läsa det.
Okej att många "kunniga" (barnmorskor, läkare osv) säger att strålningen inte påverkar fostret. MEN...man kan aldrig veta säkert. Det kan lika gärna dyka upp forskning om fem år som säger tvärtom.

Dessutom blir det otroligt varmt i ett solarium och ljuset ska vi inte ens tala om. Det måste ju bli betydligt ljus plötsligt där inne i magen plötsligt.

Egentligen har jag inga direkt konkreta argument mot varför jag är emot själva tanken. Det handlar nog om att en person tycks prioritera sitt eget yttre före än att minimera risken från kanske 5% eller vad den nu kan tänkas vara för att skada fostret till 0%. Sådant irriterar mig. Men samtidigt...hey...inte mitt barn.

O så är hon dessutom redan apbrun. Med andra ord - hon är så brun att hon börjat tappa bedömningen själv om hur pass brun hon är. Alla som solat mycket i någon period, förstår vad jag menar. Everybody loses it at one point!

Vad säger ni om jag säger att jag känner en person som emellanåt sårar andra på ett väldigt sofistikerat sätt för att sedan trösta dem och sedan göra allt bra till slut. Visst låter det som en sociopat?

Vad säger ni om jag säger att den personen är jag?

---

Inatt mådde jag extremt dåligt. Psyket var nedbrutet och kroppen värkte. Jag grät av smärta. Mitt i detta inser jag hur onödigt mitt dåliga mående var. Det fyller inget syfte. Men det fyller och tillfredsställer mitt beroende för det. Det är patetiskt.

Varför delar jag ens med mig? Jag skäms så mycket.

Om tio minuter ska jag åka hemifrån. Vet inte när jag återvänder hem. Det är det värsta förmodligen. Allt man inte vet just nu. Jag vill verkligen inte gå igenom det här skitet. Har knappt kunnat sova någonting på en veckas tid nu. Jag behöver vila.

Helvete!

Ååååh!!! Det har löst sig. Jag fick min önskan igenom och i nästa vecka är mitt problem borta! Jag är så himla glad! Glad! Glad! Glad!

Jag är stark!

Lyckades få läkartid imorgon. Så jäkla skönt att få beskedet redan imorgon. Nu ska jag hoppas på det bästa till dess.

Pratade med exet lite idag på msn o han var uppåt och det gjorde mig lite glad.
Nu ska jag laga mat för killen och jag ska äta gott o mysa hela kvällen.

Kärlek på mina vänner. Ni är bäst o jag saknar er så mkt att jag vill gråta bara jag tänker på hur långt bort ni är.

Oftast är det sjukt skönt att springa o kissa när man verkligen är nödig. Idag var det inte det.

---

Men vi har pratat nu o jag mår bättre. Nu gäller det bara att vänta och se vad som kan göras för att åtgärda problemet. Denna väntan...hatar det.

Fan, fan, fan, fan!

Jag såg honom, det bubblade i mig. Vi kramades, mös och kysstes.
En stund senare är jag som ett svartsjukt monster och tjurar. Kan givetvis inte prata och det slutar med att jag surar. Stackars killen.

Nej...gårkvällen blev inte alls bra. Jag mår skit idag och vill helst bara glömma att igår ens fanns. Men jag fick en fin växt o presentkort i present, inte av killen, men ändå.

Varför är jag sjuk i huvet och så jädrans osäker??
Jag kommer aldrig bli fri från min osäkerhet, dåliga självkänsla och självförtroende. Det känns som ett i-lands problem men jag mår verkligen dåligt pga det. =(

Det värsta med det här är att jag inte ens orkar prata med någon om det.

Min dotter älskar Little einsteins!
Hon brukar springa omkring o nynna på de klassiska styckena som spelas i avsnitten. Nu tittar hon på Halloween avsnittet och när de sjunger trick or treat sjunger hon chic o chic...det är så sött.

Jag inbillar mig att hon lär sig engelska av att se det på engelska. Ja o June är hennes favorit o hon brukar låtsas att hennes mormor är June o springer runt o ropar på henne Juuuuune, Juuuuuune, kom hit, Juuuuune! =)

Vaknade imorse vid halv sex tiden och kunde inte somna om på en timme. Hade fått fyllesms från killen mitt i natten. De va lite kul. =) Somnade till slut om och slapp mardrömmar. Har på senare tid drömt saker som att dottern plötsligt försvinner och jag har panik eller att folk i min närhet försöker ta henne ifrån mig. Alla är överens om att jag inte är bra för henne (tom min mamma). Jättejobbigt och konstigt.

Vaknade och åt stor frukost och åkte hemåt runt lunch-tid. Duschade och inväntade min far. Sedan åt vi på en turkisk restaurang och åkte hem till honom. Där åt vi kakor, snackade och dottern spelade schack på hans tjejs bärbara dator. Pappa fick hjälpa henne, men hon tyckte det var riktigt kul.

Min födelsedag har varit ytterst vanlig men ändå skön. Otroligt många har grattat mig på facebook. Det är lite halvgulligt, trots att de gör det bara för de ser att det står att jag fyller år. Men jag blev glad ändå. Gladast blir jag ikväll när killen kommer hit. Vi har inte setts sen torsdag kväll och jag vill bara pussa, kyssa, krama o gosa sönder honom. Längtar!!!

Imorgon börjar en ny vecka. Plugg o umgänge är orden för veckan.

Igår pratade jag med exet via msn för första ggn på hela veckan. Han har ju inte svarat på min sms, men jag har visat hänsyn och haft överseende (återigen) och inte reagerat. Jag har låtit honom ta första steget för att samtala ens.

Så vi pratade lite om dotterns vecka hitintills och han berättade om sin praktik, som verkar gå jättebra. Han pratade om att han kanske har möjlighet till en anställning där. För er som känner oss båda är det kanske givet att jag blir otroligt glad av att höra sådant eftersom hans bakgrund gör det svårt för honom att få in en fot i någon bransch. Så jag är glad. Men också rädd. För jag tänker att om det plötsligt skulle gå dåligt för honom, så kanske han kraschar hårt i sin depression. Det påverkar inte bara mig utan även dottern.

Och han har nu flera ggr nämnt att han är glad och förvånad över hur allting går bra för honom nu. Praktiken, han tränar (vet dock inte hur regelbundet) och så nu hans nya relation. Jag förstår givetvis hans tankar, tror vi alla har dem i sådana situationer. Men mina tankar och oro över hans situation kanske inte är lika normal? Men jag bryr mig verkligen. Inte om honom direkt. Hade vi inte haft dottern hade vi förmodligen inte ens haft kontakt. Men indirekt spelar ju hans välmående in i mitt liv genom dottern. Och hennes välmående är prio ett i mitt liv, okej tillsammans med mitt eget välmående.

Usch...kommer inte fram till något.
Just nu: Är glad för hans framgång. Men orolig för framtiden.

Nu ska jag återgå till psykologin. Ni anar inte hur motiverat och ambitiöst jag antecknar från boken. Skriver fint och färglägger o sånt. Wow! =)

Annan info.... saknar killen som fan! Försöker verkligen inte tänka på att vi inte ska ses förrän imorgon. Vill krama honom o känna hans närhet. Den är bäst. Närheten. O så saknar jag hans skägg. Jag är skum. Jag är så käääär. *ser ut som en disney prinsessa som drömmer sig bort* Åh!