Ååååh!!! Det har löst sig. Jag fick min önskan igenom och i nästa vecka är mitt problem borta! Jag är så himla glad! Glad! Glad! Glad!

Jag är stark!

Läkarbesöket idag gick inte bra. Jag är hemskickad i förhoppningen att någon ska kontakta mig imorgon. Jag känner mig maktlös, vilsen, rädd och ensam. Det känns som jag inte förtjänar det här skitet.

Måste ta mig samma och lägga in en slutspurt för att få igenom det jag vill. Jag har alla odds mot mig dock. Tidsbrist, bristfällig information och ingen myndighet eller sjukvårdspersonal till hjälp. Jag hatar mitt liv just nu.

Somnade inte förrän tjugo över fyra inatt. Eller det var då jag såg på klockan sist. Hade en obehaglig känsla i hela kroppen och var för första gången rädd för att vara ensam i lägenheten. Det var inte alls en härlig känsla och jag fick kämpa och blocka mycket för att inte tänka på det. Läste som tur var hela den vakna tiden men det var ändå obehagligt.

När jag väl lyckades somna kunde jag inte behålla sömnen. Vaknade till ständigt och trodde att det var dags att gå upp. Men jag hade i själva verket sovit i kanske tjugo minuter åt gången. Klockan åtta gav jag upp, vaknade helt och läste igen.

Jag är sjukt nervös inför läkarbesöket och ska hemifrån om en liten stund. Låt det här vara över om nån timme, snälla. Jag orkar verkligen inte mer.

Har dessutom nu under morgonen betalt räkningar och har inte mkt till övers för något denna månaden. Ingen lön heller att använda. Suck. Och så är det två extra kostnader som tillkommer nu efter besöken också. Jippi. Hatar detta.

Så...fått ur mig lite. Hörs.

Lyckades få läkartid imorgon. Så jäkla skönt att få beskedet redan imorgon. Nu ska jag hoppas på det bästa till dess.

Pratade med exet lite idag på msn o han var uppåt och det gjorde mig lite glad.
Nu ska jag laga mat för killen och jag ska äta gott o mysa hela kvällen.

Kärlek på mina vänner. Ni är bäst o jag saknar er så mkt att jag vill gråta bara jag tänker på hur långt bort ni är.

Oftast är det sjukt skönt att springa o kissa när man verkligen är nödig. Idag var det inte det.

---

Men vi har pratat nu o jag mår bättre. Nu gäller det bara att vänta och se vad som kan göras för att åtgärda problemet. Denna väntan...hatar det.

Mådde kasst igår igen. Bestämde mig för att inte träffa killen. Var rädd för att tappa förståndet och dumpa honom. Eller alternativt att jag skulle bli sne på honom för att jag inbillar mig att han inte gillar mig. Så jag tänkte att jag ska låta bli o träffas. Men sen ju längre kvällen gick desto sämre mådde jag. Över miljontals anledningar och jag tänkte klart för en gångs skull.

Så till slut, alldeles för sent, smsade jag killen o sa att jag behöver någon att prata med. Jag trodde under de tjugo minuter det tog för honom att komma hit att jag inte skulle kunna yttra ett ord. Men sen bestämde jag mig för att jag ska sluta vara orättvis mot honom. Han är den som "står ut" med mig. Han är den som dagligen ser mig och därmed ser mig må dåligt från tid till tid. Han är värd att få känna att han får mig att må bra genom att lyssna o ställa upp när jag behöver det. Förstår ni mitt tankesätt?

Han kom hit, jag såg förjävlig ut med röda ögon och svullen gråt-näsa (för näsan sväller på mig när jag gråtit mkt) och håret stod åt alla håll. Han kramade mig o lyssnade. Gav respons och var alldeles underbar. Två timmar senare mådde jag betydligt bättre och vi satt o åt nattmat.

Idag mår jag bättre och är inte lika mkt på gränsen. Jag är så stolt över att ha pratat med honom. Mest för att jag klarade av det.

Kärlek till mig.

Igår kväll grät jag en massa igen. Känner mig så himla ensam. Enda sättet att sluta känna så är faktiskt att vänja mig vid det och lära mig vara själv och nöjd. För jag har inget intresse av att hitta nya vänner att umgås med.

Men den här ensamhetskänslan går till överdrift och gör mig extra osäker. Eller den förstärker alla känslor jag får och osäkerhetskänslan är ju kring och i mig ofta. Så killen får ta mycket skit och eftersom jag inte orkar drabba honom vill jag heller inte träffa honom.

Allt är en enda virrvarr i huvet. Jag vill bara att tiden ska gå. Gå. Gå. Gå.

Igår var jag totalt slut. Har nog inte varit så trött på länge. Jag somnade i soffan vid tio. Det underliga med det är att jag samtidigt som jag höll på att somna hann få skuldkänslor över allt jag inte hunnit med att göra. Hann inte ringa någon, hann inte ens umgås med killen eller plugga, städa, läsa (vanlig skönlitteratur). Men jag hann duscha i alla fall!! Han kom hit, vi pratade i en halvtimme o sen somnade jag.

Dessutom hann jag knappt vara något med dottern. Vilken tur jag har att mamma kunde hämta henne tidigare på dagis o vara med henne tills jag hade slutat jobba. Sedan att mamma var med henne medan mat ordnades o så.

Idag ska det bli ändring. Efter jag hämtat henne ska jag sätta igång med middag. Sen ska jag leka en massa med henne under kvällen. Imorgon ska vi mysa på kinarestaurang eller alternativt köpa o laga något extra gott hemma med efterrätt. Lördag blir det simhallen med lunch o sen ännu mer badande. Söndag funderar jag på att bjuda över en vän på fika eller åka hem dit med dottern.

Jag fasar inför sommaren när jag jobbar och har dottern samtidigt. För min plan och förhoppning inför sommaren är att jobba så mycket jag får på härbärget. Det innebär att mina arbetsdagar som kortast slutar kl fyra. Alltså måste dottern spendera mer än halva dagen på dagis. Jag får se till att välplanera helgerna istället. Ska åka med henne till utomhusbad, stranden och skogen med pappa. Grilla o besöka lekplatser. Sen ska jag försöka ha två-tre veckor ledigt under sommaren då hon även ska vara ledig från dagis. En vecka planerar jag att besöka min bror med henne o även då Parken Zoo. En vecka ska jag bara mysa med henne o besöka skånes djurpark eller tivoli i köpenhamn. Och en vecka ska jag utomlands o ladda inför tredje terminen i skolan.

På det sättet ser jag fram emot sommaren. Trots ständig oro över räkningarna.

Min mobil ringer...

Han - Hej
Jag - Hej

Han - Vill du komma till mig och hjälpa mig?
Jag - Med vad?

Han - Jag måste opponera mig.
Jag - Javisst. Men kan vi inte va hos mig istället ha långfrukost o kanske se Heroes sen?

Han - Men jag måste åka vid ett.
Jag - Det gör inget om vi inte hinner Heroes.

Han - Okej. Men vi ses om en halvtimme.
Jag - Ja, hej.

---

Mobilen ringer igen...

Han - Jag kommer till dig vid tolv. Ska fixa några saker o sen kan vi göra allt det andra hos dig. Jag struntar i skolan idag.
Jag - Men det blir ju jobbigt när du missar föreläsningar...

Han - Men jag har ordnat så en kille i klassen tar anteckningar till mig.
Jag - Okej, men då ses vi.

---

Sånt här gör mig glad...
När en icke speciell dag bara visar sig bli speciell.

Vaknade till solsken och tänkte att jag ska städa och läsa lite. På väg hem från dagis ringer han och behöver min hjälp. Det är inte vanligt att jag får hjälpa honom. Så det uppskattas, för då känner jag mig behövd för en gångs skull. Och dessutom så älskar jag att äta långfrukost med människor jag älskar. Nu ska jag se till att städa innan dess bara.

Jag börjar mer o mer inse att jag är värd hans kärlek och sättet han visar sin kärlek på. Häromnatten när vi sov vaknade jag av att han kramade mig. Det händer ofta att han gör det i sömnen. Jag vaknar till varje gång, men det gör inget. Det slog mig på morgonen då jag tänkte på det att det aldrig hänt mig förr. Att jag aldrig har blivit kramad mitt i natten av någon som älskar mig.

Tänk att det tog närmare 30 år för mig att vara med om något som kanske är vardagsmat för alla andra.

Fan, fan, fan, fan!

Jag såg honom, det bubblade i mig. Vi kramades, mös och kysstes.
En stund senare är jag som ett svartsjukt monster och tjurar. Kan givetvis inte prata och det slutar med att jag surar. Stackars killen.

Nej...gårkvällen blev inte alls bra. Jag mår skit idag och vill helst bara glömma att igår ens fanns. Men jag fick en fin växt o presentkort i present, inte av killen, men ändå.

Varför är jag sjuk i huvet och så jädrans osäker??
Jag kommer aldrig bli fri från min osäkerhet, dåliga självkänsla och självförtroende. Det känns som ett i-lands problem men jag mår verkligen dåligt pga det. =(

Det värsta med det här är att jag inte ens orkar prata med någon om det.

Min dotter älskar Little einsteins!
Hon brukar springa omkring o nynna på de klassiska styckena som spelas i avsnitten. Nu tittar hon på Halloween avsnittet och när de sjunger trick or treat sjunger hon chic o chic...det är så sött.

Jag inbillar mig att hon lär sig engelska av att se det på engelska. Ja o June är hennes favorit o hon brukar låtsas att hennes mormor är June o springer runt o ropar på henne Juuuuune, Juuuuuune, kom hit, Juuuuune! =)

Vaknade imorse vid halv sex tiden och kunde inte somna om på en timme. Hade fått fyllesms från killen mitt i natten. De va lite kul. =) Somnade till slut om och slapp mardrömmar. Har på senare tid drömt saker som att dottern plötsligt försvinner och jag har panik eller att folk i min närhet försöker ta henne ifrån mig. Alla är överens om att jag inte är bra för henne (tom min mamma). Jättejobbigt och konstigt.

Vaknade och åt stor frukost och åkte hemåt runt lunch-tid. Duschade och inväntade min far. Sedan åt vi på en turkisk restaurang och åkte hem till honom. Där åt vi kakor, snackade och dottern spelade schack på hans tjejs bärbara dator. Pappa fick hjälpa henne, men hon tyckte det var riktigt kul.

Min födelsedag har varit ytterst vanlig men ändå skön. Otroligt många har grattat mig på facebook. Det är lite halvgulligt, trots att de gör det bara för de ser att det står att jag fyller år. Men jag blev glad ändå. Gladast blir jag ikväll när killen kommer hit. Vi har inte setts sen torsdag kväll och jag vill bara pussa, kyssa, krama o gosa sönder honom. Längtar!!!

Imorgon börjar en ny vecka. Plugg o umgänge är orden för veckan.

Igår pratade jag med exet via msn för första ggn på hela veckan. Han har ju inte svarat på min sms, men jag har visat hänsyn och haft överseende (återigen) och inte reagerat. Jag har låtit honom ta första steget för att samtala ens.

Så vi pratade lite om dotterns vecka hitintills och han berättade om sin praktik, som verkar gå jättebra. Han pratade om att han kanske har möjlighet till en anställning där. För er som känner oss båda är det kanske givet att jag blir otroligt glad av att höra sådant eftersom hans bakgrund gör det svårt för honom att få in en fot i någon bransch. Så jag är glad. Men också rädd. För jag tänker att om det plötsligt skulle gå dåligt för honom, så kanske han kraschar hårt i sin depression. Det påverkar inte bara mig utan även dottern.

Och han har nu flera ggr nämnt att han är glad och förvånad över hur allting går bra för honom nu. Praktiken, han tränar (vet dock inte hur regelbundet) och så nu hans nya relation. Jag förstår givetvis hans tankar, tror vi alla har dem i sådana situationer. Men mina tankar och oro över hans situation kanske inte är lika normal? Men jag bryr mig verkligen. Inte om honom direkt. Hade vi inte haft dottern hade vi förmodligen inte ens haft kontakt. Men indirekt spelar ju hans välmående in i mitt liv genom dottern. Och hennes välmående är prio ett i mitt liv, okej tillsammans med mitt eget välmående.

Usch...kommer inte fram till något.
Just nu: Är glad för hans framgång. Men orolig för framtiden.

Nu ska jag återgå till psykologin. Ni anar inte hur motiverat och ambitiöst jag antecknar från boken. Skriver fint och färglägger o sånt. Wow! =)

Annan info.... saknar killen som fan! Försöker verkligen inte tänka på att vi inte ska ses förrän imorgon. Vill krama honom o känna hans närhet. Den är bäst. Närheten. O så saknar jag hans skägg. Jag är skum. Jag är så käääär. *ser ut som en disney prinsessa som drömmer sig bort* Åh!

Idag har jag...

...diskat
...dammsugit
...dammat
...rengjort badrum
...fixat lite med elementen här hemma.
...umgåtts med pappa
...fått min psykologibok
...packat en väska till helgen.

För alldeles strax åker jag, mamma och dottern ut till landet där min mor bor. Vi ska se Let's dance, melodifestivalen, kanske se Seven Pounds, jag ska plugga, anteckna, läsa min vanliga bok, umgås, äta, andas skön luft och fira min födelsedag som är på söndag.

Ha en härlig helg alla mina fem läsare. =)

Imorse när jag och dottern var på väg från bussen till dagis såg jag exet komma gående hand i hand med sin tjej. Dottern såg de inte först men när jag påpekade att pappa var där flög hon mot honom och kramades.

Sen vägrade hon gå därifrån givetvis. Skrek o grät i typ fem minuter. Det kändes inte alls bra att hon var så ledsen, men det gick som tur är över.

Extra bra kändes det för att hon inte va tokglad o kastade sig i tjejens armar som hon gör med mina vänner. För då hade jag nog blivit ledsen. Eftersom de bara känt till varandra i nån vecka.

Det här kan jag inte skriva på min vanliga blogg med risk för att någon i min klass kanske läser. Vet att några vet att jag har blogg och jag är vän med flera stycken på facebook och därigenom vet jag att några hittat min blogg...ja ja...

Vi sitter på föreläsning och pratar om olika psykologiska perspektiv...
Vi hamnar till slut på att snacka om narcissister och att de kan få narcissistiska vredesutbrott (som jag för övrigt tror att jag lider av - ett annat inlägg)... sen har vi rast.

Medan vi sitter och väntar på att föreläsningen ska börja står det ett tjejgäng från klassen en bit ifrån mig och pratar högt och skrattar. Jag gillar inte de tjejerna...utan att verka för fördomsfull vill jag påstå att de är relativt hjärndöda. Hur som helst...
Plötsligt knackar killen bredvid mig på axeln och när jag tittar mot honom (han sitter också bredvid de där tjejerna) pekar han mot sitt block. Där står det...


Jag trodde jag skulle dö av skratt. Så skönt att inte vara ensam om den känslan. Han killen är för övrigt en av favoriterna i klassen. Men givetvis inbillar jag mig att han ogillar mig - som alla andra.

Jag har inte så många minnen från när jag var liten. Har ytterst få minnen från 6-9 års ålder. Allt innan jag fyllde sex år är som putsväck. Det gör ibland att jag känner mig tom - annorlunda. Ibland inbillar jag mig att jag är väldigt nostalgisk och en minnes-vårdare just pga att jag gått miste om en del minnen, så jag måste värna om de som skapas nu. Som allt annat har det sina positiva och negativa sidor.

Men... När jag var kring tio år gammal började jag känna på ett sätt jag inte minns att jag gjort förut. Jag lade också inte bara märke till mitt eget mående utan även andras. Det var då jag började känna av andra. Min far brukar säga att jag har en gåva - att jag kan träda in i ett rum och känna av andras energifält för att veta var de befinner sig känlsomässigt och sedan agera mot dem utifrån detta. Det är att göra andra en tjänst de inte bett om, men den som kan - bör. Jag är stolt över den förmågan, men på senare år har jag nästan blivit självisk. Insett hur energikrävande det är för mig att vara sådan.

För nu kräver mitt liv energi till massa andra viktigheter. Då kan inte jag leka andras välmåendepinne längre. Men samtidigt är det skönt att ibland få vara den personen. Ungefär som att återvända hem till sin hemstad då man varit ifrån den en längre tid. Man känner igen allting, är bekväm och kan navigera på autopilot.

Varför skriver jag detta då? För att på senare tid tär alla dalar i mitt mående mig något fruktansvärt. Jag tycker inte längre det är ok eller normalt att gå igenom dem. Det är inte samma känslor som självömkan eller för hårda krav mot mig själv. Snarare så att jag vet innerst inne att jag är kapabel till så mycket mer än det här. Jag behöver inte må dåligt. Men som att jag inte vågar leva 100% för att vara glad. Feghet. Jag måste bort från det. För när jag inte kryper omkring i dalen ser jag ju hur bra allt är. Hur bra jag mår och vilket lyckans bra liv jag har, även om det med tiden kommer att bli bättre.

När jag är nere igen, ska jag läsa det här. Påminna mig själv om denna bra människa som jag faktiskt är.

Mitt ex har skaffat flickvän. Det och faktorn att han skaffat sig en praktik är nog avgörande till att han låtit mig vara. Det är jätteskönt och jag hoppas att det varar väldigt länge.

Men...idag när jag hämtade dottern på dagis berättade hon att hon och exets tjej (hon nämnde henne vid namn, men eftersom jag är anonym *ler*) brukade leka och att hon är med o hämtar henne på dagis o så. Det är ju jättebra att de kommer bra överens. Men jag väntade flera månader med att introducera killen till dottern på riktigt, medan exet väntade...en vecka eller två. Det kan inte vara normalt. Men jag inbillar mig att han behöver den där hävdelsen och jag hoppas att hon är en reko tjej, för de andra han haft ihop det med har varit ordentliga stolpskott...om man bortser från mig då. =)