Jag vaknade väldigt ledsen tidigt imorse. Drömde att killen var dömd till döden. Jag och en gemensam vän till oss stod på ett tak och såg ner på ett torg där han skulle halshuggas a la förr i tiden. Jag tittade inte på men kände direkt det hade skett. Som om jag kände att "nä, nu är han borta" och då dök han upp på taket mittemot. Hade en cigg i handen och rökte medan han tittade förbi oss. Som om han såg genom oss. Sen vända han sig bort och gick. Hoppade ner från taket och försvann och det enda jag kunde göra var att gråta och säga till F som stod där med mig "Han är så fin... Han var så fin."

Det var hemskt och jag vill aldrig någonsin vara med om den känslan. Nu har jag massor med dåligt samvete, separationsångest och allt i ett. Så jag är utmattad av alla känslor. Fan. Vill gråta. Få ut lite skit.

Hela förra veckan var difus. Därför jag lät bli att skriva något. Försökte faktiskt att inte känna så mycket. Vännen flyttade och jag hamnade i små svackor. Grät lite då och då. För det kändes som jag aldrig någonsin skulle få en bra vän. Jag har börjat tänka att jag nog inte kan bli bra vän med en svensk tjej. Innan hade jag nästan inga invandrar-vänner. Men nu de senaste två åren har mina bästa vänner varit invandrare och jag har vant mig. Vid att de förstår vissa saker direkt, som jag antar att svenskar inte kan förstå för de inte flyttat runt halva världen för trygghet. För att de har "den vanliga kulturen" hemma..osv.

Låter jag rasistisk? Det är isf inte meningen. Menar bara att det finns vissa bekvämligheter i min relation till mina två tjejkompisar som är invandrare.

---

Nu något annat...
Igår...vilken dag. Jag och killen "bråkade" eller det var inte så kanske. Vi båda hade en dålig dag, missförstod varandra och det blev gnabb. Jag blev så otroligt rädd för att förlora honom. Men som tur var löste det sig samma kväll.

Men jag vet inte hur många gånger jag såg scenariot framför mig då vi aldrig ses igen och jag sitter där totalt ensam. Det skrämmer livet ur mig. Ensamheten. Börjar nästan bli sjukligt, känns det som.

---

Ska försöka skriva med kortare pauser mellan inläggen.

Under mitt sista år på folkhögskolan blev jag vän med en kvinna i min dåvarande klass. Till skillnad från mina andra vänner lever hon ett familjeliv och är äldre än mig. De flesta jag umgås med är minst tre år yngre än mig själv. Den relationen skapade en klyfta i mitt liv.

Jag levde dubbelliv kändes det som. Ett liv med familj och ett liv utan. Nu när jag på riktigt hamnat i ett dubbelliv (syftar på varannan vecka praktisk mor, varannan vecka passiv mor) känns det som den där klyftan bland vännerna blir enklare att hantera. Nu kan jag umgås med verkligen olika människor utan att känna att jag inte har en fast grund.

Kanske inser jag nu att min fasta grund är ständigt formbar. Det är inte vatten och det är inte is. Men i vår logiska och fysiskt bundna värld då allt präglas av de fem sinnena finns det inget annat att gå på. Men det känns som jag med tiden håller på att hitta en ny dimension där jag kan navigera i trygghet. Det känns väldigt bra. Jag känner mig bra.

Ringde och talade med två studievägledare idag. En på psykologi institutionen och en på socialhögskolans institution. Det bådar inte gott att komma in på psykologutbildningen. Fyra andra personer från folkhögskolan måste först hoppa av på två veckor. Så jag släpper den tanken helt nu.

Sen återstår ett val.
Ska jag fortsätta med socionomutbildningen? Jag vantrivs i klassen, mest för att jag inte känner någon och inte har någon att spendera tid med. Allt känns så negativt där. Inget positivt och hoppingivande finns. Eller ska jag ta ett studieuppehåll på en termin och läsa psykologi en termin? Men till vilken nytta? Vad behöver jag det till? Jag tvekar. Då påminns jag om ordspråket "finns det tvivel, finns det inga tvivel" och tvivlar ännu mer. Bör jag påbörja något som jag är osäker på?

Vill jag verkligen ta uppehåll pga vantrivseln eller spökar tankarna och rädslan för mig? Jag har mer eller mindre struntat i skolan. Skjutit upp hemtentan, varit totalt oengagerad i grupparbetet och sådant gör mig rädd. Det är sådana känslor som fick mig att skolka hela gymnasiet. Skammen.

Så nu har jag till imorgon på mig att bestämma mig för vad jag ska göra åt min framtid. Fan. Fan. Fan. Vill ha hjälp. Åsikter. Men ingen kan ge mig det. Det är jag och mig själv det står mellan. Rädd.


edit: ju mer jag tänker desto mer känns det som jag borde gå kvar på min utbildning.

I flera månader har jag nu stått ut med psykisk terror från mitt ex. Han mår inte bra. Vet inte alla anledningar men han är en trasig själ som när han kan sätter sig på andra för att själv må bra över andras dåliga mående. Något kontrollbehov eller maktkänsla kanske det handlar om.

Hur som helst så har jag tröttnat på att ta skit från honom. Jag orkar inte stå emot och ständigt påminna mig själv om varför han skriver saker till mig ständigt. För aldrig har han sagt något öppet mellan två ögon. Det är alltid sms/msn/mail. Det skiftar beroende på hur han själv har det. När han "blev kär" i en av mina vänner var det aldrig prat/hot/eller annat skit mot mig.

Det är nästan som att om han inte har det bra, ska inte jag heller ha det. Givetvis tänker jag inte stå ut med det. Så jag har pratat med mamma och en del med killen. De båda tycker att jag ska begära om ensam vårdnad för dottern. Inte bara på dessa grunder, utan även andra saker.

Jag själv funderar dock på att prova annan taktik först. Den går i princip ut på att alltid besvara hans spydigheter, hot och kränkningar med ett kallt sms där det står något i stil med. "Var god och hör av dig när du har något väsentligt att säga." Sedan ska jag skickat ett par mail till honom med allt som är skit med honom. Allt som dottern säger till mig om honom. För att stampa på honom så han blir ännu mindre. För vill han ha krig så ska han få det.

Så som han lever och sådana saker som han gör leder endast till en sak. Att han försvinner från vår dotters liv. Det tar bara olika lång tid beroende på vilken väg han väljer. Jag har fått nog.

Nu gäller bara och endast rävspel. Alla odds är med mig och inga med honom. Survival of the fittest.

Jag försökte prata med killen igår...om mina känslor och tankar. Jag får ju lätt panik. Det blev en halvdan förklaring och han förstod nog inte allt jag menade. Det hela slutade med att han sov här inatt med. Det var mysigt, jag somnade i hans armar och jag märkte knappt när han gick upp för att glo på tv halva natten.

Imorse lämnade jag honom sovandes hemma och åkte för att hämta dottern. Efter en stund hemma hos exet åkte jag o dottern in till stan. Gick runt lite och åt sen på donkan. Åkte hem och hon fick öppna några julklappar i förtid. Sen lekte hon en massa och såg på Pippi.

Killen vaknade....vi var alla tre, det kändes konstigt men ändå okej. Dottern var inte alls blyg och verkade okej med honom här. Sen gick vi ner till tvätten satte igång en maskin och gick sedan till parken. Mötte upp en vän och hennes två hundar. Det var hur mysigt som helst. Vi lekte allihop och gick hem en och en halvtimme senare.

Jag är superglad över hur killen varit runt min dotter idag. Så glad, så glad.

Ofta undrar jag om jag verkligen är redo för det här förhållandet jag är i. Missförstå mig inte nu. Jag är verkligen förälskad i killen och tycker jättemycket om honom. Vill inte vara utan honom i mitt liv. Men det känns som jag aldrig hann landa mellan det här och det förra förhållandet. Fast det var ju inte så...men...det är en lång historia.

Jag tror att jag föreställde mig allting annorlunda med killen. Jag hade en annan bild av honom som pojkvän. Och den bilden skiljer sig väldigt mycket från verkligheten på ett bra sätt. Men samtidigt hade min bild av honom kanske passat bättre med min nuvarande situation?

Eller är jag bara rädd?
Jag tvivlar så hårt ibland. På om allting känns rätt, är rätt och jag är jätterädd för att för snabbt hamna i ett väldigt seriöst förhållande...igen. Eftersom det var så det blev med mitt ex. Jag vill inte ha det så alls. Inget liknande. Varje gång något påminner om mitt förra förhållande tar jag avstånd, blir kall och nästan äcklad.

Vill gråta...känner mig ensam. Det är fan inte lätt.

För några dagar sen var jag och vännen på vår gamla skola och hälsade på. Det var en spännande dag för mig. Jag var pirrig i magen. Såg fram emot att se människor, kompisen, lärarna, byggnaden, gräset, vägen dit...allt. När vi kom dit ville jag le konstant. Jag kände mig hemma samtidigt som jag inte kände igen mig alls och ville därifrån. Men det berodde inte på en obekväm känsla utan för att mycket verkade annorlunda än när vi gick där.

Men ändå var allt densamma. Plötsligt såg jag mig själv storma in i klassrummet försent på morgonarna med den andra vännen, såg mig stå med de andra i rökrutan, såg mig själv redovisa saker, såg mig skratta högt, ligga på soffan på andra våningen gråtandes över mitt dåvarande förhållande, såg mig hålla i möten, såg mig argumentera, såg mig själv känna en massa känslor. Känslor som fick mig påmind om mitt dåvarande liv.

Att påminnas om att hur jävligt saker och ting faktiskt än är så kommer jag att i framtiden bara minnas allt som en enda stor boll av lycka. En tid då jag utvecklades och gick över till något nytt i livet. Jag är övertygad om att jag kommer att titta tillbaka på nuet och känna att jag var underbar som gjorde allt så som jag gör det nu.

Jag är så tacksam för den tiden jag fick på den skolan. Alla vänner jag fick och all utveckling. Fan vad jag är sentimental.

Idag har varit en fin dag. Var glad imorse trots att jag hade tentan att oroa mig över, halsont och förkylning på gång. När jag satt på bussen med dottern skojade vi och skrattade.

Tentan gjordes och en stund senare träffade jag vännen som jag spenderade ett par timmar med. Hon bjöd på mat och vi gick i affärer. Allt var finemang.

Kvällen bjöd på middag hos pojkvännen. Vi grillade och hade det allmänt mysigt. Sen sa han: "Jag tänkte sova hos dig idag." Och de orden gör mig så glad. Det väcks något inom mig som jag saknar. En trygghet som saknas som lämnat ett stort tomrum efter sig. Jag har efter fyra års icke-ensam-sovande blivit ensam i en megastor säng. Det är extremt jobbigt och förmodligen en bidragande faktor till att jag numera sover ännu sämre än förr. Därför älskar jag att sova ihop med pojkvännen utöver att han är världens mysigaste sällskap.

Men sen när glädjen tagit över kom nästa mening. "Men det går nog inte, för du ska ju upp jättetidigt." Sen insåg jag att jag ska sova själv. Ensam i den stora lägenheten och det blev ångestfyllt. Nu sitter jag här hemma och gråter. För jag verkligen hatar att vara ensam. Eller inte ensam, men jag vill vara med någon jag tycker om nu. Fan jag är svag.

Flera ggr har det varit tänkt att han ska sova här o så har det inte blivit av. Jag blir lika knäckt var gång. Tar det inte alls som den lilla grej det egentligen är. Utan jag tar det som ett bakslag. A rejection. Jag blir rädd. Vill krypa in i en grotta och aldrig mer komma ut, aldrig visa en känsla eller låta mig vara beroende av en annan för att känna den lyckan.

Kärleken är inte enkel. Den är svår och jävlig ibland. Hatar att somna ledsen. Gör det alldeles för ofta. Jag behöver röka lite hasch nu. Det hade fått mig lugn. Tragiskt, men sant.

Jag struntade i skolan idag. Vilket jag inte alls mår bra över. Allt går i en nedåt spiral. Jag får inget stopp heller. Orkar egentligen inte skriva av mig alls...för allting låter patetiskt och ynkligt. Ingenting är bra nog. Som om jag är fucking bortskämd. Inte glad för taket över huvudet, inte glad för den lilla mat jag har etc etc.

Inte meningen att låta så.

Såg Into the wild...grät. För den var så sorglig, fin och levande. Så nu är mina ögon gråtiga också.
Fan för allt. Jävla fantastiska film om denna fantastiska människa som får en att gråta och känna att man inte uppskattar något och är blind inför livet. Jävla skit helvetes film.

Vill gräva ner mig och inte komma tillbaka. Ever.
Känns som jag inte är kär längre heller. Igår var han här. Men jag kände inte för att pussas. Fast jag saknar honom när han inte är här. Skumt.

Anusliv.

Igår träffade jag honom på kvällen. Vi satt och pratade. Det känns som vi pratar mer och mer med varandra om vardagslivet. Det är väldigt skönt. Jag har märkt att jag pratat väldigt mycket om dottern och hennes dagis den senaste veckan till honom och han lyssnar ordentligt och ger respons. Jag blir så lycklig. Vill nästan gråta, haha.

Han berättar om sitt plugg och hur han tycker saker och ting borde vara. Jag bara älskar att prata med honom. Det känns som vi kan prata om allt.

Till slut hamnade vi i sängen och mös en massa. Jag frågade honom om jag inte kunde få en katt i julklapp och han sa ja. Jag förklarade att den hade fått bo hos honom eftersom jag inte kan ha en katt här hemma. Han sa att han inte heller kan ha en hemma.

Då utspelades följande konversation...
Jag: Men kan du inte flytta hemifrån o skaffa en katt till mig...snäääällaaaa?
Han ler.
Jag: När ska du flytta hemifrån förresten?
Han: När jag gifter mig.
Jag: Men det förutsätter att någon ska vilja gifta sig med dig.
Han: Men vi ska ju gifta oss.

PANIK PANIK PANIK!!! VA?!?!?!?!

Jag svarade: Jag gifter mig den dagen då jag vet att jag aldrig kommer att skilja mig.

Sen pratade vi inte om det mer utan kramades o pussades bara.
Men seriöst...det lät så fint.... *svävar på moln*

Idag var jag med en vän på sjukan. Det som jag slogs av och blev glad av var att vi trots sjukhusstämning lyckades skratta och skoja. Det gör riktiga vänner. Även om man sitter där o vet att det finns en möjlighet att få dåligt besked så muntrar man upp varandra.

Jag är så glad att ha dig som min vän!

Annars har det inte hänt mycket idag. Träffade honom och mös lite.
Imorgon får bli mera händelserikt.

God natt.

Åkte iväg till min mor igår. Dottern o vännen hängde på. Jag såg framför mig hur allting skulle bli underbart, men riktigt så blev det icke.

Ungefär var femte-sjätte gång jag är med min mamma blir förstörd. För hon av någon anledning (förmodligen, stress, trötthet eller annat vanligt) inte tänker på att jag finns. Hon blir hänsynslös och kör över mig i allt gällande min mammaroll. Jag vet att hon menar väl o vill att min dotter ska ha allt det bästa och alltid må bra. Aldrig gråta o bara ha kul. Men så är det ju aldrig. Och däremellan blir jag klämd.

Det gör hemskt ont och jag känner mig liten och som ett monster varje gång hon håller på så. Jag har sagt ifrån typ tre-fyra gånger. Men det är som att hon glömmer bort det mellan gångerna. Eller så är det samma princip som att lära en gammal hund sitta.

Hur som helst så var kvällen trevlig, mest för vännen var mitt sällskap. Men jag sov dåligt. Drömde att folk svek mig på diverse sätt o fick mig att känna mig noll värd. Har haft ont i ögonen hela dagen som bieffekt av dålig sömn och nära till gråt ständigt.

Haft noll lust till att göra något. Men lyckats diska ett berg och sätta igång lite mat. Ska plocka undan lite här hemma nu o inse att endast jag kan ta mig förbi det här. Jag är stark och bättre än så här.

ps. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Behöver en kram.

Jag har ångest. Mycket ångest. Över allt möjligt. Vill egentligen bara ligga under täcket och gråta o sova. Men det går inte. Hatar såna här dagar när det är min dottervecka. Får extraångest då över att vara en dålig mor.

Vill detta ska gå över. Är på gränsen till gråt hela tiden. Gråtit från och till sen jag kom hem.

Han hade mailat mig också. Fint men jag insåg hur idiotisk jag är. Grät en massa. Ska träffa honom ikväll. Hoppas på att må bra då. Fy fan för allt.

Vill träffa vännen. Ha någon som får mig o känna mig hemma o som får mig o känna mig vanlig.

När vi tittar på film ligger han lutad mot mig och vi håller om varandra. Hans kroppsvärme är precis underbart lagom.
Emellanåt pussas vi snabbt för att sen återgå till filmen.
När den är slut sitter vi kvar och kramas.

Idag kramades vi jättelänge. Jag älskar det. Känna hans värme och lukt. Hur kan man vara så fruktansvärt hårt förälskad? Jag kan inte sluta le när jag tittar på honom, pratar med honom eller tänker på honom. Känner mig lite patetisk ibland.

Men han är så underbar.

Första dagen på praktiken är avklarad. Jag lyckades dessutom ha tur och klara mig utan vrålhungrig mage trots noll kronor. Lunchen blev en påse nudlar och middagen åt jag hos exet.

Det är ironiskt att man får åka hem till sitt ex för att träffa sin mor och dotter. Vi åt i alla fall ihop och direkt efter ringde Han. Vi bestämde filmträff och runt åtta snåret körde mamma mig hem.

Haft en underbar kväll med film som handlar om kärlek mellan människor. Det är så vackert. Ibland glömmer jag bort allt det vackra i min cyniska tillvaro. Det är nog något många gör, men samtidigt något fler borde försöka bearbeta bort. Förr såg jag något vackert i allt. Sen började det trappas bort. Idag kändes som en vändpunkt på något sätt. Kanske för att jag igår kväll hade ångest över idag och just nu är denna dagen förbi. Jag har inte bara klarat den utan även haft det kul och lyckats lära mig en hel del.

Var på två föreläsningar imorse. Den ena handlade om uppbrott. Människor som lämnar en livsstil och startar en annan. Invandrare som lämnar sitt hemland. Prostituerade som startar om. Föräldrar som ger upp vårdnaden om sina barn. Vi fick lära oss om de olika faserna i uppbrottet och jisses vad jag kände igen mig själv.

Uppbrottet från exet innan sommaren fram till nu har påverkat mig så oerhört mycket. Alla möjliga sorters tvivel har hemsökt mig och idag insåg jag att det är normalt. Tanken har slagit mig att det varit normalt. Men när ett proffs, en kunnig står mitt framför mig och berättar om alla dessa faser - då känns min existens rättfärdigad. Då känns alla tomma stunder av tårar normala. Den känslan är trygg och tröstande. Vem vill känna sig onormal och vilsen? Ingen.

Huvudpoängen med det hela är att man vet aldrig när en fråga besvaras. Man kanske aldrig ens är medveten om frågan man bär på. Ibland så slängs man bara framför ord som likt en spegel reflekterar och bekräftar tankar och känslor man haft. Det är vackert. Universums omloppsbana som ser till att jag, du och alla andra står ut och lever våra liv.

Varje individ är en gåva. Det ska jag försöka påminna mig själv om. Den gåva jag är för mig själv, min familj, mina vänner och alla människor som jag stöter på dagligen. Och vilka gåvor de är för mig.

Vad djupt. Så stolt jag är. Jag är bra.



Jag är också kär...i Honom.

Trött som få pallrade jag mig upp imorse. Satt på föreläsningen med hungrig mage och förundrades över vår föreläsare. Hon var så full av liv, inspiration och pedagogik. Hon fick alla att le, det kändes som hon var från en annan planet. Glädjens planet. Jag höll mig tyst och tittade på henne och lyssnade noga hela föreläsningen förutom två tillfällen då jag pratade.

Var gång uppmuntrade hon mitt tänkande och sa till och med att jag kunde ta över hennes roll. Sånt gör mig glad. Inte för att jag tar det bildligt, men jag gläds över mina tankar.

Sen fick vi tillbaka tentorna. Jag panik-räknade mina poäng tre ggr för att förstå att jag hade klarat tentan. Mitt hjärta slog i tusen. Det kändes väldigt annorlunda.

Åt lunch med två klasskamrater. Sen ringde han. Frågade om jag ville följa med o hälsa på hans mamma på sjukan. Jag blev så glad. Det tändes något inom mig. Kanske en liten bekräftelse på att han faktiskt tycker om mig. Vet inte varför dock. När jag slutat åkte jag hem till honom och vi körde iväg.

Senare åt vi och åkte hem hit. Såg film och mös. Nu åkte han hem. Och jag har inte separationsångest. Första ggn på länge nu.

Fan vad jag är lycklig över mina två E i livet. kärlek kärlek

Söndag kväll är här igen. Förr älskade jag söndagar, för de skilde sig och var en härlig omstart och avslut. Men de är inte lika speciella längre. Dessutom blir det för stora skiftningar vecka från vecka. Tre söndagar i rad har jag nu haft småångest. Separationsångest. Jag hatar det verkligen från mitt innersta. Hoppas det är en fas eller invaning av nya rutiner. För jag vill återgå till att gilla söndagar.

Hade gärna haft en söndagsrutin. Ska fråga min vännina E om hon vill införa en tradition med mig.

Flera bloggar har förbrukats. De har allihopa lagts ner eller raderats av olika anledningar. Nu senast la jag ner min största blogg som jag hade haft väldigt länge. Det kändes inte okej längre att dela med sig av alla tankar där. För många som känner mig eller vet vem jag är läste där och censureringarna blev fler och fler från min sida.

Därför skaffade jag mig först en anonym blogg vid sidan om. Men den togs bort efter att min enda läsare där (min bäste vän) och jag hamnade i en dispyt. Men den senaste veckan har varit hemsk på många sätt och jag har klarat mig utan att skriva av mig. Istället har jag konstigt nog pratat en del med andra om problemet. Det har hjälpt. Men jag saknade skrivandet. Så här är jag totalt anonym...om man bortser från min andra bäste vän, som fick adressen hit.

Jag får helt enkelt se vart det här leder. Inga krav är ställda på mig nu. Det går att skriva en gång i veckan om det inte behövs mer från min sida. På den andra bloggen gick inte det. Där kände jag stort press på att prestera o skriva.

Så nu vet ni lite mer om historien bakom denna bloggens uppkomst.
Historien om varför min vecka varit från helvetet...kommer en annan gång. Just nu ska jag bara njuta av helgen.